Det krävs inte mycket. Det räcker med att hon stiger upp på morgonen. Eller kommer från dagsvilan. De verkar glömma hur gullig hon är varje gång hon sover. Eller så kanske hon ler på rätt ställe. Eller skrattar på fel. När hon bär ett nytt klädesplagg är ramarna sprängda. Då vet de inga gränser.
– Hilde! Jag är ditt största fan! Kan jag få din autograf? ropar storasyskonen och springer efter henne. Hon springer undan och skrattar förtjust. Förstås. Bara älskar att de älskar.
Aldrig mer kommer Hilde att bli lika intensivt uppmärksammad som nu. Inte ens om hon blir Marcus eller Martinus kommer hon att få lika mycket uppmärksamhet. Livet lär onekligen bli en besvikelse, för ner på jorden hamnar vi alla i något skede.
Men det är ju inte vår uppgift att ta henne nee dit. Någon eller något annat kommer att göra det mer än väl. Familjens uppgift är att ge henne den självkänsla som krävs för att resa sig igen när hon väl ramlat. Och vilda autografjägare kan vara ett bra steg på den vägen.
Bild: Maria Hedengren
Nästan för lycklig 
Det är så härligt när stora syskon älskar de små. Det finns nästan inte ord att beskriva den självklara kärleken som bara finns i glädjen med den lilla. Den där sången om ”Hilde vår” har jag kommit ihåg så många gånger. Ni har så fin härlig familj och jag vet att du vet det.