Karantän

Hilde är (förstås) en historieberättare av rang. När jag har läst kvällsbok för henne och hon för mig så släcker vi lampan och då berättar hon en liten berättelse i mörkret.

Här kommer en av dem.

– Det var en gång en liten flicka som hette Hilde och hon ville gå till sitt dagis. Men då sa hennes mamma att hon är i karantän, men sedan blev det tisdag och hon fick leka med sina vänner igen. Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Tyvärr är det här en berättelse som är alldeles för based on a true story. Hilde var alltså den första i vår familj som karantänade, men den tiden är över nu. Med råge. Hon bar sin karantän med en salig blandning av både stolthet och frustration och hon bar den väldigt väl. Hilde är lätt den i vår familj som jag helst har i karantän.

I början av förra veckan trodde jag att höstlovsveckan 2020 skulle få till historien som Hildes (första?) karantänvecka. Jag önskar innerligt att det hade blivit så.

Jag älskar din mamma

Igår grät jag bara en gång och det var faktiskt av lycka. För att Vöråskräddaren Fareed får stanna i sitt – ja sitt – Vörå och Finland åtminstone en tid till.

Sedan på seino grät jag visserligen en halv gång till och då av ren sorg. Den där rena sorgen kommer nog att finnas kvar länge ännu.

Men för att berätta om något annat än sorg och gråt kan jag berätta något som kommer att göra åtminstone en person i världen väldigt glad.

– Mamma, jag älskar din mamma, sa Hilde idag mellan mattuggorna.

– Vet du vem min mamma är? frågade jag.

– Jo , mormor, myste Hilde.

Hon är så brutalt gullig, den varelsen. Att hon är min gör mig så gott och så glad.

En tandkrämsfläck på tröjan

Du vet att du är ganska trött och ganska ledsen när du börjar gråta för att

1. du får en tandkrämsfläck på tröjan

och

2. ingen (och jag menar verkligen ingen) kommer när du ropar att det är mat

Sedan har jag nog gråtit några gånger till också idag, men de gångerna kändes det åtminstone nästan helt rimligt.

Det är som det är och det är i sanning en gåva att kunna gråta när man behöver göra det.

Hopp i mörkret

Vissa dagar vet man mer än någonsin att alla de där helt vanliga dagarna när alla bara finns är de allra bästa dagarna.

Vissa dagar kramar man sina barn oftare och hårdare än vanligt, medveten om att varje dag man får krama dem är en dag av guld.

Vissa dagar har vi ännu fler frågor än vanligt och betydligt fler frågor än svar.

Vissa dagar är ens tankar och böner hos dem som drabbats orimligt hårt och nu får bära en oerhörd sorg.

Vissa dagar är sorgliga och gråtiga och ledsna, men också de dagarna kan vi tända ljus som en påminnelse om vårt hopp i mörkret.

Alla dagar är jag tacksam över att få tro att slutet inte är slutet.

Målbild

När vi hade bara Ingrid trodde vi att vi visste hur barn är.

Sedan fick vi Arvid och då fick vi lära oss att barn kan vara väldigt olika.

När Hilde kom trodde vi kanske att hon skulle vara lite som Ingrid eller lite som Arvid, men hon är helt sin egen.

Ingen av de andra har som nästan fyra-åringar varit så makalöst bra på att sysselsätta sig själv och leka självständigt. Samtidigt som ingen av de andra som nästan fyra-åringar har varit så intresserad av vänner. Och ingen av de andra har som nästan fyra-åringar varit lika förtjusta i böcker. Hilde vill typ alltid läsa.

– När coronan är slut ska jag ta med böcker till dagis igen, har hon sagt flera gånger sedan mitten av mars.

Så bra målbild.

(Just nu tycker Hilde allra mest om Ägget av Sanna Sofia Vuori och Linda Bondestam. Inte mig emot. Jag älskar när barnen helst läser böcker som jag också gärna läser. Om och om och om igen.)

Hur mår du?

Hur mår du? Så här efter ett drygt halvår med någon slags coronatillvaro? Vad har den här märkliga tiden gjort med dig? Så här långt? 

Själv mår jag helt okej. I skrivande stund nästan utmärkt, men det pendlar så snabbt. Coronan har gjort att min väg mellan humörsmässiga ytterligheter blivit betydligt kortare än vanligt. Under en och samma dag kan min feelis hoppa från fest och gamman till tristess och tomhet. Vissa sämre dagar kan min feelis göra den resan på en förmiddag. Vissa riktigt dåliga dagar kan det gå på en ynka timme. 

Jag märker också att jag är lite taskigare mot mig själv än vanligt. Jag som annars blivit rätt bra på att vara snäll och nådig mot mig själv är inte riktigt där nu. Jag tycker att jag är sämre och tråkigare och fulare än vanligt. Mest just sämre. Vilket är det klart värsta. 

Jag är helt enkelt känsligare än jag brukar vara. Det är inte farligt, men det är lite tungt. Jag skulle inte riktigt orka med hemskt mycket mer corona nu, men jag tvivlar på att coronan tänker ta hänsyn till just det. Den kör nog bara på en tid till och det gör mig alldeles matt ibland. 

Men så tar jag en promenad i skymningen med en älskad vän. Och efteråt sitter vi på en parkbänk och knäpper våra händer tillsammans, ber en bön till den Gud vi tror och hoppas på. Och då blir allt lite ljusare trots att mörkret är kompakt och termometern visar ynkliga plus två när jag kör hemåt igen.

Det kommer att bli bra igen.

Den där insikten som drabbar mig ibland

Han går några meter framför mig. Med sin svarta regntåliga jacka och med reflexbandet som vildar ett kryss på ryggen. Han går med lite otåliga och långa steg och rör effektivt på armarna. Det regnar, ingen idé att dra ut på den här promenaden. Dessutom fryser han. Det är onekligen höst nu. Går inte ens korta stunder att inbilla sig något annat.

Då plötslig drabbar den mig. Den där insikten som drabbar mig ibland.

En dag kommer en av oss att behöva leva vidare utan den andra.

När vi var alldeles nya på att vara varandras drabbade den insikten mig ofta. När Hilde var alldeles ny bodde den insikten på mina skuldror. Så där en tisdag i oktober brukar den vara mig väldigt fjärran, men nu dök den plötsligt upp.

Han är ju min bästa här på jorden. Min hamn. Mitt hem. Allt är bättre och lättare och riktigare och roligare för att han och jag har varandra. Jag tänker nog inte stanna i den där drabbande insikten, inte längre än att den får mig att känna enorm tacksamhet för att vi får ha varandra och vara varandras här och nu. Om femtio år eller tjugo år vet vi inget, inte ens om morgondagen vet vi egentligen något alls. Men här och nu är det vi.

En dag kommer en av oss att behöva leva vidare utan den andra. Men alla andra dagar kommer det inte att vara så. Alla de dagarna får vi ha varandra. Den insikten, ändå. Tack!

Stenhård och bomullsmjuk

I lördags hoppade jag av. Avbröt. Slutade. Mitt i.

Det var inget stort eller dramatiskt, förutom att just det där med att hoppa av och avbryta och sluta mitt i alltid är stort och dramatiskt för mig. För jag gör ju inte sådant. Men nu orkade jag helt enkelt inte, mäktade inte, förmådde inte trots att jag hade trott att jag skulle orka, mäkta och förmå.

I samma stund som jag fattade beslutet rann något som jag tror att är stress av mig. Och i samma stund kastades något som jag tror att är misslyckande på mig. För att inte orka, mäkta och förmå när du trodde att du skulle göra det… Det är svårt. Och det är svårt att inte se det som ett misslyckande.

Jag har inte ångrat mitt beslut ens en halv gång sedan jag fattade det, men jag har hört mig själv argumentera för det beslutet alldeles för många gånger. Som om jag inte riktigt vågar lita på att jag ju vet att det var bäst så här.

Jag är klart mer nåderik mot mig själv nu än jag var för tjugo eller tio år sedan. Kanske till och med fem. Men i mål är jag ju uppenbarligen inte. Ibland finns den där hårdheten onödigt nära. Den som jag inte vill odla, vare sig mot mig själv eller någon annan. Jag tror nämligen att det är svårt att vara stenhård mot sig själv men bomullsmjuk med andra, trots att det är så vi ofta talar om det. Jag kräver så mycket mer av mig själv än av andra, säger vi. Men jag undrar nog. Jag tror att den som kräver kräver och att vi blir mer generösa mot varandra när vi också lär oss vara det mot oss själva.

Så nu försöker jag på nytt. Säga det här helt utan bortförklaringar: ja, jag hoppade av mitt i. Jag missbedömde mina resurser. Misslyckades, om du så vill. Sådant händer. Mig. Jag är människa. Och dig. Du är människa.

Och det är som det skall, som Tranströmer sa en gång.

Fantastiska flickor

Internationella flickdagen till ära vill jag bara visa en bild:

Längst till vänster står min älskade Arvid. Bredvid honom står fyra av hans absolut viktigaste människor. Fyra viljestarka, modiga, kloka och helt fantastiska flickor. Varje dag är jag glad och tacksam för att de finns så nära honom.

Åtminstone två av dem hör till hans absolut största förebilder, nästan i klass med pappa Fredrik och alla gånger i klass med Salah eller van Dijk. Och jag tänker att det är oerhört bra och fint att få växa upp som pojke och ha en flicka eller två bland sina främsta förebilder.

De här flickorna har det bra. Deras värld är stor och deras möjligheter också. Långt ifrån alla flickor har det lika bra och därför har vi en internationell flickdag den elfte oktober.

Den som vill veta lite mer kan läsa om Plans arbete här och den som vill göra en liten skillnad på riktigt kan sms:a ordet FLICKA till numret 16155 för att främja Plans arbete för flickors utbildning och jämlikhet.

Berätta för mig om Gud

Jag är extremt svårflirtad efter läggdags. Jag sitter ju i fotändan de kvällar det är min tur, men det är typ det jag ställer upp på. Efter kvällsbok, Gud som haver och Nu lilla humla är butiken stängd.

Hon försöker nog, min Hild. Den där envisa målmedveten som hennes storasyskon har verkar hon också ha fått en rejäl skopa av. Kan jag sjunga mera? Berätta en saga? Leta efter ett gosedjur? Bygga ett duplotorn? Men nej. Jag ställer inte upp. Svarar oftast bara med tystnad.

Tills ikväll. När hennes lilla röst viskar i mörkret:

– Mamma, kan du berätta för mig om Gud?

När någon ställer just den frågan – då kan jag inget annat än svara.

Mitt svar är knappast en teologisk fullträff, men det kommer från hjärtat. Jag pratar om Gud som är kärlek, som älskar Hilde och alla andra människor över allt annat. Gud som ville och skapade den här världen, Gud som aldrig är längre än en bön bort. Gud som lyssnar varje gång vi ber, som bär oss och bryr sig. Och sedan säger jag igen det där om kärleken. För det är faktiskt bäst och viktigast och störst.

Mitt svar landar uppenbarligen helt rätt.

– Tack så mycket, mamma, säger min älskade Hild med en lycklig suck.

Och sedan säger hon inget mer innan hon somnar.