Det är inte det att jag direkt avskyr halloween, det är bara det att jag tycker så väldigt mycket om alla helgons dag. Att pumpor och spöken och häxhattar har kapat typ vår enda kommersfria helg känns lite trist, att vi inte riktigt vågar låta döden och sorgen ta plats känns enormt sorgligt.

Jag tror nämligen att det gör oss gott att stanna upp och minnas. I en värld och tid där döden knappt finns är det viktigare än någonsin att minnas dem som en gång fanns och som inte längre finns. Minnas livets bräcklighet och ändlighet. Minnas tillsammans samtidigt.

Inte minst är det viktigt för att det gör oss tacksamma. En dag som alla helgons dag gör oss tacksamma för dem vi en gång hade men också tacksamma för dem vi fortfarande har.

Och tacksamheten; den är ju bara bäst. En högtid som hjälper oss att växa i tacksamhet måste vi värna om. Så länge vi gör det mest så må vi väl ställa ut en pumpa på trappan, men om orangefärgade ballonger skymmer sikten för det som på riktigt är viktigt här – då är det kanske bäst att låta dem vara. Vi ska inte låta halloween ersätta alla helgons dag. Vi kanske kan låta båda finnas om vi vill och kan, men om det blir svårt att kombinera zombier och gravljus ska vi nog alltid välja gravljus.

I år tycker jag för övrigt att du ska läsa Olivers mammas, och min vän Sandras, text om alla helgons dag med en tom famn. Och du ska också läsa Olivers pappa Nicklas text om sorg och saknad. Att de inte får ha sin Oliver hos sig är ofattbart. Att de får tro och hoppas att de får möta honom igen är ofattbart stort.

Jag tror att vi också i mötet med nattsvart sorg, som den som Olivers föräldrar har gått igenom, kan och bör landa i tacksamhet. Att vi är tacksamma för att våra barn lever är inte bort från dem som fått ta en stor förlust. Kanske tvärtom.

När du värdesätter det du har värdesätter du det som jag har förlorat. Så skriver Brené Brown i sin bok Mod att vara sårbar.

Amen, tänker jag. Amen.

– Mamma, nu när jag har mina nya glasögon ser jag nog bättre!

Utbrister hon. Och visar. Minns själv att hon för några månader sedan på ögonsjukhuset inte kunde se vissa detaljer i en bild i en bok. Nu ser hon. Sandlåda. Hund. Barnvagn.

Jag börjar nästan gråta.

Exakt hur bra eller dåligt hon ser kommer vi inte att få veta på några år ännu, men varje gång hennes syn överraskar positivt är en gång att fira. Varje gång hon ser detaljer i en bild. Varje gång hon visar att hon vågar och behärskar sin balanscykel. Varje gång – och det är många gånger – som hon studsar fram istället för att gå.

Och allra mest: varje gång hon frimodigt kastar sig in i lek på det som åtminstone ser ut att vara väldigt lika villkor som hennes kompisar.

Inte är det ju konstigt att jag nästan börjar gråta.

Det är alltid för många som vaknar i mitt och Fredriks sovrum. Något händer under nattens timmar och när morgonen kommer är vi många där. För många.

Jag har hört att det finns barn som aldrig vandrar till sina föräldrar nattetid, men vi har… andra slags barn.

Jag har hört att det finns föräldrar som aldrig störs av att dela säng med sina barn nattetid, men vi är… andra slags föräldrar.

Jag blir väckt riktigt många gånger på natten. Av en arm här och ett ben där. Av en som pratar i sömnen här och en som ger upp och byter sovrum där. (Det är Fredrik.)

Att få somna och vakna igen först när det är morgon finns rätt högt på min önskelista. Å andra sidan vet jag att den här tiden är mycket övergående och jag vet att vara tacksam för att det just nu är lite för trångt. Å tredje sidan kan man väl trängas dagtid? Den här nattliga trängseln är väl inte livskvalitet för någon. Väl?

Å fjärde sidan – och det är sällan man jobbar med så många sidor – är livskvalitet just precis att få trängas med de här fyra. När än jag får och/eller måste göra det.

Du kanske minns den där gången när Ingrids kompisar kom hit för att spela fotboll med Arvid? Men att han var på kalas? Och att de skulle komma på tisdag istället?

De gjorde det. De dök upp här med fotbollsskor och fotboll och gav en liten åttaåring en kväll tillsammans med superhjältar.

Ikväll var rätt många av Ingrids kompisar hemma hos oss och jag, som samlar på ljud som gör mig lycklig, har nu ett nytt att spara på burk; ljudet av Arvid som spelar fotboll i hallen med Ingrids pojkkompisar.

– Jag spelar fotboll med mina kompisar, mamma, sa han genomlyckligt och genomstolt. Inte bara Ingrids kompisar utan också mina.

Att Ingrids kompisar är så fina med Arvid imponerar på mig. Att Arvids kompisar är lika fina med Hilde imponerar lika mycket. Att vara fin med kompisars småsyskon är på riktigt en oerhört bra egenskap. Goals.

Jag kommer in i hans rum. Där sitter han med intensivt knäppta händer.

– Mamma, jag bad just till Gud att jag ska få drömma i natt att jag är fotbollsproffs och gör riktigt många mål och att alla ropar mitt namn.

Bra bön. Och enligt egen utsago en bön som min Arvid ber rätt ofta.

Vilken bön man ber ofta säger nog en hel del om människan som ber. Det finns de som ber ofta för att de själva eller någon nära ska bli frisk från en riktigt farlig sjukdom, det finns de som ber ofta för ett äktenskap i kris, för en barnlängtan som aldrig tycks uppfyllas, för ett barn som blir mobbat i skolan, för att ensamt liv ska bli mindre ensamt, för att envis ångest ska släppa taget, för en människa som förlorat ett barn…

Att få vara en människa som ofta ber om att få drömma om att vara fotbollsproffs är onekligen att få vara en människa som har det väldigt bra. Ikväll är jag tacksam för att en av de människor jag älskar allra mest får ha det just precis så bra.

Jag är ju hennes mamma hela tiden. Varje sekund. Hundra procent. Men i praktiken har hon numera en rätt stor del av sitt liv utanför mig och mitt och det blir inte alltid så mycket tid för oss två. Tänk. Att jag som för tio år sedan gick lite sönder av tanken på att jag aldrig mer skulle få vara ifred igen nu kan sitta och längta mig lite sönder efter att hon ska vilja vara med mig.

Den senaste veckan blev helt annorlunda än vi någonsin hade kunnat tro. Så mycket mörker, så mycket sorg, så mycket smärta. Och det är inte slut än. Inte på något sätt.

Men något som har gett mig ljus, glädje och helande den senaste veckan har varit att hon och hennes liv har funnits ovanligt och väldigt nära mig och mitt. Vi har pratat massor. Sett en hel del film och tv-serie. Spelat sjukt mycket yatzy och ätit ohemula mängder glass. Vi har fått mycket tid för oss två och vi har fått märka hur tätt vi hör ihop med varandra och hur kort vägen till den andra är när det gäller.

Hon är helt underbar. Så smart, så rolig, så varmhjärtad, så målmedveten och så driven. Hon är min älskade dotter och att jag får vara hennes och hon min… Det är typ allt.

Hilde är (förstås) en historieberättare av rang. När jag har läst kvällsbok för henne och hon för mig så släcker vi lampan och då berättar hon en liten berättelse i mörkret.

Här kommer en av dem.

– Det var en gång en liten flicka som hette Hilde och hon ville gå till sitt dagis. Men då sa hennes mamma att hon är i karantän, men sedan blev det tisdag och hon fick leka med sina vänner igen. Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Tyvärr är det här en berättelse som är alldeles för based on a true story. Hilde var alltså den första i vår familj som karantänade, men den tiden är över nu. Med råge. Hon bar sin karantän med en salig blandning av både stolthet och frustration och hon bar den väldigt väl. Hilde är lätt den i vår familj som jag helst har i karantän.

I början av förra veckan trodde jag att höstlovsveckan 2020 skulle få till historien som Hildes (första?) karantänvecka. Jag önskar innerligt att det hade blivit så.

Igår grät jag bara en gång och det var faktiskt av lycka. För att Vöråskräddaren Fareed får stanna i sitt – ja sitt – Vörå och Finland åtminstone en tid till.

Sedan på seino grät jag visserligen en halv gång till och då av ren sorg. Den där rena sorgen kommer nog att finnas kvar länge ännu.

Men för att berätta om något annat än sorg och gråt kan jag berätta något som kommer att göra åtminstone en person i världen väldigt glad.

– Mamma, jag älskar din mamma, sa Hilde idag mellan mattuggorna.

– Vet du vem min mamma är? frågade jag.

– Jo , mormor, myste Hilde.

Hon är så brutalt gullig, den varelsen. Att hon är min gör mig så gott och så glad.

Du vet att du är ganska trött och ganska ledsen när du börjar gråta för att

1. du får en tandkrämsfläck på tröjan

och

2. ingen (och jag menar verkligen ingen) kommer när du ropar att det är mat

Sedan har jag nog gråtit några gånger till också idag, men de gångerna kändes det åtminstone nästan helt rimligt.

Det är som det är och det är i sanning en gåva att kunna gråta när man behöver göra det.

Vissa dagar vet man mer än någonsin att alla de där helt vanliga dagarna när alla bara finns är de allra bästa dagarna.

Vissa dagar kramar man sina barn oftare och hårdare än vanligt, medveten om att varje dag man får krama dem är en dag av guld.

Vissa dagar har vi ännu fler frågor än vanligt och betydligt fler frågor än svar.

Vissa dagar är ens tankar och böner hos dem som drabbats orimligt hårt och nu får bära en oerhörd sorg.

Vissa dagar är sorgliga och gråtiga och ledsna, men också de dagarna kan vi tända ljus som en påminnelse om vårt hopp i mörkret.

Alla dagar är jag tacksam över att få tro att slutet inte är slutet.