Igår grät jag bara en gång och det var faktiskt av lycka. För att Vöråskräddaren Fareed får stanna i sitt – ja sitt – Vörå och Finland åtminstone en tid till.

Sedan på seino grät jag visserligen en halv gång till och då av ren sorg. Den där rena sorgen kommer nog att finnas kvar länge ännu.

Men för att berätta om något annat än sorg och gråt kan jag berätta något som kommer att göra åtminstone en person i världen väldigt glad.

– Mamma, jag älskar din mamma, sa Hilde idag mellan mattuggorna.

– Vet du vem min mamma är? frågade jag.

– Jo , mormor, myste Hilde.

Hon är så brutalt gullig, den varelsen. Att hon är min gör mig så gott och så glad.