I grunden är jag rutinmänniska. En sådan som tycker om vardag och förutsägbarhet och rutiner. En sådan som vet vad hon behöver och som försöker pricka in och av det varje dag.
Veckan som gått har inte varit en sådan vecka. Det har varit undantagsläge hela tiden. Nästan allt det där som jag annars behöver har fått ge vika för det som jag behöver allra mest; människor och gemenskap.
Jag har skrivit nästan inget och läst nästan lika lite. Ändå har jag mått som en prins. Jag mår nog som allra bäst när jag får vara med människor som jag älskar och som älskar mig.
För nitton år sedan idag fick jag min första pojkvän, den som jag hoppas att också får bli min sista. Jag var nitton då och är trettioåtta nu, vilket betyder att han har funnits med halva mitt liv.
Det finns många vackra berättelser i mitt liv och det kan hända att den om honom och mig är den allra vackraste. Få saker har varit lika enkla som vi och att något ibland får vara både enkelt och starkt är nåd i en av sina renaste former.
Jag vet inte längre riktigt vem jag är utan honom. Men jag vet att jag är både större och bättre tack vare honom. Han tror nämligen att jag kan allt och han ser på mig med en stolthet och beundran som för mig vidare hela tiden. Han är min största fanclub. Älska det faktum att han kommer att läsa den här texten först av alla eftersom han är min flitigaste läsare. Fatta det. Att han efter nitton år fortfarande är så intresserad av mig.
Fredrik, du är så bra på att älska mig. Alla människor borde få bli älskade av någon som du. Att just jag får bli det har förundrat mig varje dag i nitton år.
Vi idag. När vi helt osannolikt fick vakna ensamma hemma (!).
P.S. Om du fortfarande söker livskamrat och är lagd ens lite åt mitt håll: hitta någon som gillrar och tömmer musfällor på vinden utan att du någonsin behöver lyfta ett finger eller ens veta om det. Den egenskapen lyfts sällan fram i kontaktannonserna, men hjälp så fantastisk den är. D.S
Jag älskar De vackraste julsångerna. Har alltid gjort det, kommer aldrig att sluta.
I år sändes De vackraste julsångerna från vår församling, Kvevlax församling. Jag fick vara med på ett litet hörn och vår Hilde på ett annat när hon sjöng en sång med sin dagklubb och barnkören. Och med en av sina absolut bästa vänner. Det var en stor dag.
Hoppas du får ha en jul med glädje och frid. Hoppas du får fira med människor som låter dig vara den du verkligen är. Hoppas du känner dig älskad och buren. Det är du.
Och så kom en dag – igår – när över 2600 unika besökare läste min blogg. Så många hat sagt så fint. Jag har varit dålig på att tacka, mest för att det var så mycket annat igår, men jag känner mig väldigt rörd och alldeles till mig.
Kanske det var därför jag grät typ åtta gånger när jag igår såg Little women med en syster. Och kanske det var därför jag grät fyra gånger när vi idag såg dagens avsnitt av En ohederlig jul med familjen Knyckertz. Fyra gånger är jättemycket på drygt tretton minuter!
Mest tror jag att jag grät för att livet sällan är så tydligt som på julen. Allt vi har och allt vi saknar blir så uppenbart. Därför grät jag. Av tacksamhet för att just jag har så ofantligt mycket och framför allt så ofantligt många just nu. Av sorg och frustration och ilska för att andra just nu saknar så mycket. För att de dagligen frågar sig hur de hamnade där de är nu. För att livet kan kastas omkull på så kort tid och för att ingen av oss någonsin vet hur vår morgondag ser ut.
Det vet inte jag heller. Men jag får leva mitt liv i orubblig tro på att Gud vet och på att jag får vila i det och i honom. Trots all ovisshet och osäkerhet behöver jag inte vara rädd. För mig gör det hela skillnaden. Det är det bästa som finns.
Det finns inte många vaccinkritiska röster i mitt flöde, men de som finns är väldigt ihärdiga. Någon gång i tiderna delade de allt möjligt, nu delar de nästan bara vaccinkritik.
En del svarar, ifrågasätter, protesterar. Det verkar inte bita alls. Samtidigt tror jag att det är viktigt att några gör det, om texter bemöts med enbart tystnad kan tystnaden tolkas som medhåll. Min egen tystnad är inte medhåll, snarare en känsla av hopplöshet.
Jag har ju en stark och nästan orubblig tro på att vi måste våga och orka möta människor som tycker och tänker annorlunda än vi själva. Att vi måste våga och orka lyssna på varandra och försöka förstå.
Men det är svårt nu. Nästan omöjligt. Du säger så mycket. Och jag vet inte hur jag kan eller ska svara. Men jag försöker.
1. Du säger antingen rakt ut eller inlindat att jag är dum. Du utgår från att jag tillhör en korkad massa som blint lyder medan du minsann vet bättre. Men vet du vad? Du vet inte nödvändigtvis mer än jag bara för att du har läst mer eller sett fler klipp på youtube. I det här fallet spelar kvaliteten en betydligt större roll än kvantiteten. Och ibland är det klokaste vi kan göra att erkänna var gränserna för vår egen kunskap går och lyssna på dem som faktiskt kan och vet mycket mer än vi själva.
2. Du säger att vi faktiskt måste lyssna till alla berättelser. Och trots att jag egentligen håller med så har jag svårt för att vissa nu låter människors ord väga lika tungt oavsett vem som uttalar orden. Alla människor har rätt till sin åsikt, men det betyder inte att alla har rätt i sin åsikt. Och det blir lätt farligt om enskilda människors personliga erfarenheter upplevs berätta en lika stor del av sanningen som dokumenterad forskning kan berätta.
3. Du säger att det lätta har varit och är att ta vaccinet. Jag håller inte riktigt med. Alla vet att det finns en risk med varje vaccin vi tar. Alla vet. Jag visste det också. Men jag valde att ta det ändå, utan att veta hur just jag reagerar. För alternativet känns ännu värre. Och med alternativet menar jag dels både covid i sig och ett samhälle som aldrig kan återgå till någon slags normalitet. Så varje gång någon säger ”det lätta har varit att ta vaccinet” så ifrågasätter jag lite. För mig kändes det inte precis lätt. Men det kändes självklart och rätt.
4. Du säger att du inte förstår varför du inte får fatta det här beslutet utan att andra ifrågasätter det. Att det här väl är din ensak? Jag fattar att det är jobbigt att bli ifrågasatt och kritiserad, men det här är inte bara din ensak. Grejen med vaccin är att det är en gemensam grej. Att vi gör det tillsammans och för varandra. Jag vet ju att jag som hyfsat ung och grundfrisk med stor sannolikhet skulle få/kommer att få en väldigt lindrig variant av covid – men jag vet också att mitt val att låta vaccinera mig kan bidra till att skydda andra som har helt andra förutsättningar. Mitt val får konsekvenser. Det får ditt val också.
5. Du säger att det här bara är en säsongsinfluensa. Det är det inte. Och när du säger det blir det svårt att ta det du säger på allvar.
6. Du använder ord som apartheid och gör kopplingar till judarnas situation under andra världskriget. Du säger att vi inte får glömma vår historia. Men jag känner bara att du glömmer och på ett ganska grymt sätt förminskar det vidriga som hände då när du påstår att vi snart är där igen. Det är inte samma sak. Alls.
7. Du säger att vi bara borde börja leva som vanligt nu. Men läs berättelserna från sjukvården. En sjukvård som har gått på knäna i snart två år och en intensivvård som just nu är mer belastad än under hela pandemin hittills. Köerna är enorma. Människor får inte den hjälp de behöver för att belastningen är för stor. När sjukvården vädjar till oss om att ta vaccinet så känner jag att vi nog måste ställa upp. Att det är typ det minsta vi kan göra.
Jag tror att du vill väl. Att du gör ditt bästa. Jag hoppas att du kan tro detsamma om mig. Men vi kommer nog från helt olika håll här och landar i helt olika svar. Hur ska vi göra då?
Jag har hört att det finns människor som julstädar riktigt, riktigt omsorgsfullt. Jag är lite avundsjuk. Men så kommer jag ihåg det där som är viktigt att minnas i alla tider och livsviktigt att minnas i juletider;
ingen hinner allt, ingen har allt, ingen gör allt.
Jag tror att du vet det, jag hoppas att du minns det. Men om man ständigt jämför sig själv och sitt liv med summan av hundratals andras mest polerade glansbilder är det lätt att glömma.
Därför bjuder jag här på lite gammal hederlig motvikt:
I give you vår läsfåtölj. Som den såg ut igår. Eller läsfåtölj och läsfåtölj… Rättare sagt den där möbeln i tv-rummet som är köpt för att agera läsfåtölj men som i praktiken fungerar som förvaringsplats för vår rena tvätt. Den gör ett bra jobb, men jag kan tycka att alla extra pengar vi betalade för att man ska kunna fälla ryggstödet bakåt och fotstödet uppåt onekligen känns lite bortkastade i just den här funktionen.
Du kanske har tvättat med tandborste mellan kakelplattorna i bastun idag. Jag har tömt den här stolen. Många plagg har hamnat i de klädskåp där de hör hemma, några bad boys har ”mellanlandat” i bastun. Båda sätten att leva livet på funkar, båda har sin charm.
Jag behöver inte jämföra mig med dig och du inte med mig. Vi behöver bara bli bättre på att aktivt välja själva och göra det som är viktigt och bra för just oss. För ingen hinner allt, ingen har allt, ingen gör allt. Därför måste vi välja att hinna, ha och göra det som spelar roll för oss själva. Resten kan vi strunta i.
Kan vi komma överens om en liten sak den här julen? Att vi äter det som vi vill äta och så kommenterar vi inte det? Det betyder att vi inte säger saker som:
– Man borde väl inte ta en portion till, men…
– Nå, vi äter idag och skärper oss imorgon.
– Det hör väl till att gå upp några julkilon.
– Nu ska jag svettas bort julskinkan och konfekten.
Kommentarer som de här kanske inte känns någonstans i dig – grattis i så fall! Men de känns alldeles fruktansvärda i alldeles för många av oss och vi vet rätt sällan hur våra ord landar i dem. Så kan vi bara hjälpas åt och inte prata om maten på det sättet? Göra mat och ätande mindre och inte mera laddat?
Det kan hända att någon i ditt julsällskap ägnar åttio procent av sin vakna tid åt att tänka att hens (oftast hennes) kropp borde vara något som den inte är – kommentarer som kanske känns helt oskyldiga för dig kan kännas som knivar i henne.
Så igen: ät det du vill äta. Ät inte det du inte vill äta. Men kommentera inte, moralisera inte. Uttryck varken stolthet eller skam, lyckande eller misslyckande. Undvik helt ord som tjock eller smal. Låt mat vara bara mat. Låt ätande vara bara ätande.
Och om du inte kan låta det vara bara det – för att du kanske är en av de där alldeles för många som ägnar alldeles för stor del av din energi åt att tänka på din egen kropp – prata inte om det just vid julmiddagen. Men prata om det med någon. Det är viktigt att du gör det.
Egentligen skulle jag ha varit på bröllop i Helsingfors idag. Men på grund av corona blev det inte så. En av mina gamla studerande skulle ha haft sin bröllopsfest och jag skulle ha fått vara med. Dessutom med ett hedersuppdrag. Vad är finare än det?
Fick ändå bästa tänkbara plåster på såren när en annan gammal studerande meddelade att hon är i Vasa och frågade om vi kunde ses. Om vi kunde.
Det bästa med att vara lärare är eleverna. De är liksom på plats 1-246. Sedan kommer andra fördelar med lärarjobbet. Som gymnasielärare får man vara med på ett hörn på en riktigt häftig resa. De flesta är på någon nivå barn när man träffar dem och de flesta är på någon nivå vuxna när de går ut gymnasiet. Att få finnas med lite grann på den resan är stort.
Att i vissa fall få finnas med också efter den resan är ännu större.
– Det är nog jobbigt det här med corona, säger Fredrik plötsligt.
Det är ju onekligen lätt att hålla med, men onekligen också lite svårt att veta exakt vad han syftar på. Är det att församlingen måste ta hänsyn till nya restriktioner? Oron över att någon i familjen ska vara i karantän på jul?
Så jag frågar.
– Det är jättmånga engelska fotbollsspelare som har corona nu.
Så det var det.
Att vara gift med Fredrik är många saker. Bland annat det här.
Nästan för lycklig 