För nitton år sedan idag fick jag min första pojkvän, den som jag hoppas att också får bli min sista. Jag var nitton då och är trettioåtta nu, vilket betyder att han har funnits med halva mitt liv.

Det finns många vackra berättelser i mitt liv och det kan hända att den om honom och mig är den allra vackraste. Få saker har varit lika enkla som vi och att något ibland får vara både enkelt och starkt är nåd i en av sina renaste former.

Jag vet inte längre riktigt vem jag är utan honom. Men jag vet att jag är både större och bättre tack vare honom. Han tror nämligen att jag kan allt och han ser på mig med en stolthet och beundran som för mig vidare hela tiden. Han är min största fanclub. Älska det faktum att han kommer att läsa den här texten först av alla eftersom han är min flitigaste läsare. Fatta det. Att han efter nitton år fortfarande är så intresserad av mig.

Fredrik, du är så bra på att älska mig. Alla människor borde få bli älskade av någon som du. Att just jag får bli det har förundrat mig varje dag i nitton år.

Vi idag. När vi helt osannolikt fick vakna ensamma hemma (!).

P.S. Om du fortfarande söker livskamrat och är lagd ens lite åt mitt håll: hitta någon som gillrar och tömmer musfällor på vinden utan att du någonsin behöver lyfta ett finger eller ens veta om det. Den egenskapen lyfts sällan fram i kontaktannonserna, men hjälp så fantastisk den är. D.S