– Påminn mig om att vi måste tala om två saker. Ett: frustrationen över en podcast om sex. Två: smärtan i att känna sig moraliskt överlägsen.

Så sa jag i förrgår när vi bestämde nyårsmenyn på FaceTime med bästa kompisarna.

– Jag hör att det blir en ytlig nyårsafton, sa han.

Ironiskt, förstås. Och han hade ju rätt. Det blev inte ytligt. Inte det minsta. Har väl inte blivit ytligt en enda gång sedan vi började hänga med varandra för femton år sedan.

Vi fick på många sätt en fin kväll. Både hon och jag hade långa, glittriga örhängen. Som vi hade bestämt. Arvid hade kavaj – visserligen med träningströja under – och vattenkammat hår – visserligen svettkammat – men ändå. Vi åt lyxigt och gott. Barnen var glada och på gång. Vi åt jättemycket godis, mest för min skull.

Men efter bara några timmar tog hon fram en påse blåbär ur frysen för att dämpa smärtan. Hon sa inte ett ord om hur ont hon hade. Låg på soffan med sin blåbärspåse och var tapper. När vi skulle spraka sprakastickor fick hon stanna inne under en filt och när vi kom in igen meddelade hon att de tyvärr måste åka hem. Det gick bara inte.

Så redan halv elva har jag tvättat bort sminket och bytt om till pyjamas. Jag sitter vid Hildes sängkant och tänker på min älskade bästa vän och andra i mitt liv som verkligen kämpar. Jag inser att jag tar så mycket mindre för givet numera. Sjukdom och död och elände kryper sig allt närmare, det är en ofrånkomlig del av att bli äldre. En smärtsam del, men också en del som ger perspektiv som på riktigt gör skillnad varje dag.

Jag vet det så väl: år 2020, mot mig och min familj var du ändå ett ganska nådigt år. Visst föll vi ibland, men vi tvingades inte gå på knäna. Vi fick inte allt vi ville, men vi fick allt vi behövde och det är faktiskt allt vi behövde.

Nu går vi in i ett nytt år. De senaste veckorna har mitt flöde, och säkert ditt också, svämmat över av tacksamhet för att det här skitåret äntligen går mot sitt slut och för att det löftesrika nya året äntligen kommer. Och jo, för någon blir det nya året ett klart bättre år än 2020, men för någon annan ett klart sämre. Aldrig vet vi vad som väntar oss, aldrig vet vi vilka händelser som kommer att förändra just vårt liv och när de händelserna drabbar oss. Det enda jag vet är att vi klarar vad som helst bättre om vi inte behöver klara det ensamma. Så jag håller riktigt hårt i familjen, i henne med blåbärspåsen och alla andra kära vänner. För att ni ska finnas där om jag behöver er och för att jag ska finnas där om ni behöver mig. För att vi ska finnas där för varandra. För att allt – ja, allt – blir lättare och roligare och bättre då.

Gott nytt år!

Jag skriver kort och paketerar in julklapp till min gudson som bor alldeles för långt borta. Hilde är med och ritar en julteckning som vi skickar med i paketet. Hon är lite osäker på vem den här gudsonen är, vilket är helt rimligt. Hon har inte fått träffa honom många gånger och det är nog nästan två år sedan sist. Halva Hildes liv. Märkliga tanke.

Så hon ställer några frågor för att dra sig till minnes. Vem är han riktigt? En av hennes första frågor:

– Är han död?

Jag önskar att det skulle vara en absurd fråga, helt tagen ur luften, men det här var hösten när våra barn lärde sig att barn kan dö. Och att man kan skriva brev till och rita teckningar till också dem som inte längre lever.

Vi har besökt begravningsplatsen oftare den här hösten än alla andra höstar. Våra barn vet mer om död än de visste innan. Mer än vi önskar att de skulle behöva veta.

Det har varit coronahöst, ja. Men det har också varit en annan höst. Och mitt i allt det fasansfullt mörka och sorgliga så finns det också en större tacksamhet än någonsin för alla dagar när alla bara finns. De dagarna är de bästa dagarna.

Idag har jag påmints om när jag är som bäst både som förälder och människa. Och det är så löjligt enkelt och så löjligt givet.

Jag är som allra bäst när jag inte har bråttom.

Högst upp på Ingrids önskelista inför julen fanns en dag på stan med mamma. Och idag var den dagen. Allt var på hennes villkor, allt var i hennes tempo. Jag var närvarande. La allt annat åt sidan. Stornjöt av att få vara med min älskade dotter i lugn och ro.

Idag har jag också spelat memory med Hilde. Flera gånger. Kvällssagan tog över tjugo minuter och jag kollade aldrig på klockan. Och vi har lekt kurragömma hela familjen. Här kan intresseklubben förresten anteckna att Fredrik är överlägset bäst på att gömma sig i vår familj. Och eftersom Arvid inte läser min blogg vågar jag skriva att Ingrid är klart näst bäst. Hilde är jättesämst. Man hinner knappt räkna klart innan hon ropar i bästa fall piiiip med hög röst eller i sämsta och vanligaste fall exakt var hon gömmer sig. Typ:

– Bakom fåtöljen i tv-rummet!

Inget av det här visste jag för en vecka sedan. Det ryms nämligen så väldigt lite kurragömma i vårt vanliga liv. Men nu i jullovslivet finns det mer spelrum och plötsligt sitter man på laven i en nedsläckt bastu och känner hur hjärtat bultar sådär som åtminstone mitt hjärta bultar när jag gömt mig och är rädd för att bli hittad.

Jag har inte varit exakt den förälder jag vill vara idag heller, men jag har varit ganska nära. Och även om jag vet att det blir mer bråttom när det ska rymmas in jobb och läxor och hobbyer i livet igen så vill jag ändå försöka ta med mig något av det här lugnet in i vardsgslunken. Jag ska försöka bli bättre på att analysera och avgöra om brådskan faktiskt är nödvändig eller om den går att kringgå och undvika. Det finns naturligtvis sådant man inte rår på, men jag har en känsla av att jag rår på mer än jag tror och att jag skulle kunna använda ordet bråttom mer sällan än jag gör.

Och leka kurragömma lite oftare.

Ikväll är jag väldigt tacksam för att jag saknar så många och så mycket nu i coronatid. För att livet faktiskt känns betydligt fattigare, blekare och tråkigare. Jag inser att den största sorgen kunde vara att man inte saknade någon eller något. Att det här var rätt likt det vanliga livet. Saknad kan ofta vara ett första steg på väg mot tacksamhet.

Bara den som haft någon eller något värt att tacka för har någon eller något att sakna.

Därför finns det alltid ett frö till tacksamhet mitt i saknaden. Ibland är saknaden och sorgen och smärtan för stor för att man ska kunna hitta fröet. Men det finns där. Alltid.

Hilde tyckte, antagligen med rätta, att den bok jag läste tog för stor plats vid morgonmålsbordet idag på morgonen. Så hon klättrade upp i min famn, trängde sig liksom in mellan mig och boken, och tvingade mig att läsa högt. Så då gjorde jag det.

Jaha? tänker du nu och tycker, antagligen med rätta, att det här var en sällsynt ointressant anekdot. Men det kommer!

Plötsligt utbrast Hilde:

– Jag ser Dumbos bokstav! och pekade på ett D i boken.

Och någon mening senare meddelade hon att hon hittade sin egen och pekade på H.

Jaha? tänker du kanske fortfarande. Men om du vet att frågan om vad Hilde ser och inte ser är en av våra större frågor så inser du att den lycka jag kände i den stunden är en av våra större lyckor. Hon kunde se och känna igen bokstäver i en helt vanlig bok med helt normalstor font.

Jag är rätt stabilt grundad i marken när det kommer till Hildes syn och jag inser förstås att det är en sak att se enskilda bokstäver och en helt annan sak att kunna läsa hela texter. Men jag ser varje liten seger som just precis en seger. Och det här var just precis en seger och varje sådan ska firas.

Hurra!

Vi fick inte den jul vi allra helst hade fått, men vi fick en så god som bara möjligt. Vi har fått träffa några riktigt viktiga och vi har fått äta riktigt huvudlöst gott och riktigt huvudlöst mycket flera dagar i rad. Vi har fått vila, vi har fått läsa (även om jag aldrig får läsa tillräckligt mycket), vi har fått spela sällskapsspel, vi har fått ha många fina samtal. Vi har fått ha det riktigt, riktigt bra samtidigt som vi har saknat riktigt, riktigt mycket.

Och nu, så här på annandagskväll, så kommer det där stilla vemodet som alltid kommer när julen börjar ta slut. När de där dagarna som vi har väntat så mycket och så länge på plötsligt ligger bakom och inte framför så infinner sig ofrånkomligen en tomhet. Jag är en människa som ofta njuter minst lika mycket av att se fram emot något som av att uppleva det. Adventstiden är väntans ärketid och också något av min ärketid. Därav tomhetskänslan.

Varje dag i advent i år har jag läst en text ur Peter Halldorfs Vandring mot ljuset och en ur Rebekah Lyons Rhythms of Renewal. Ingen av de böckerna tar slut idag, så min adventstid och jultid får åtminstone någon slags fortsättning.

Och framför allt: absolut inget i det uppdrag vi har här på jorden tar heller slut med julen. Halldorfs text för just den här dagen heter De platslösas Gud och den utmanar på bästa tänkbara sätt. ”Detta är julens omstörtande nyhet: för att vara hos dem för vilka ingen plats finns, har Jesus kommit till världen. Hans plats är bland dem som inte passar in: de som saknar tillhörighet och id-handlingar, de som avvisas av migrationsverket, de som förnekas mänskliga rättigheter, som negligeras och utrotas. Han är på ett hemlighetsfullt sätt närvarande hos dem för vilka ingen flyktväg finns, de som står utanför alla system. För dem som inte äger något att glädjas åt i den här världen förkunnas den stora glädjen.”

Jag önskar att jag hade sagt det själv, men jag är glad att Halldorf sa det. Amen.

Idag är det exakt aderton år sedan vi blev ihop. Idag blir vår kärlek myndig. Jag var nitton och ett halvt och hade bestämt mig för att inte ha en pojkvän innan jag fyllde tjugo, men sedan fanns han bara där och det jag hade bestämt kändes plötsligt så väldigt oviktigt.

Han är min första och förhoppningsvis sista pojkvän. Min bästa vän, min allra viktigaste människa. Han ser mig när jag är som allra sämst och ändå tycker han om mig allra mest. Det slår typ allt. Dessutom skrattar han åt mig många gånger varje dag när jag försöker vara rolig. Vissa av oss söker en människa som får oss att skratta. Jag sökte en människa som jag får att skratta och jag fick just precis en sådan. Älskar det. För det behövs mycket skratt mellan alla intorkade gröttallrikar och ändlösa tvätthögar.

Vi är oftast bra på helt olika saker och tycker att helt olika saker är vettiga och viktiga. På gott och ont, men mest på gott faktiskt. Kan man bara se styrkan i det så är styrkan enorm. Vi är ofta bra på att se styrkan, men jag vill försöka bli ännu bättre på det.

Jag tror nog att jag skulle överleva utan honom om jag absolut måste, men jag skulle i så fall behöva lära mig leva på nytt. Han har ju funnits med hela mitt vuxna liv och den jag är och det liv som är mitt går så mycket in i honom och hans. Vi går in i varandra och i varandras.

Jag älskar dig, min Fredrik.

Det blev ju jul ändå. Antagligen inte exakt den jul vi önskade oss, kanske inte alls den jul vi önskade oss. Men den jul som blev vår det här året. Nu är den här.

Och också det här märkliga året när så mycket inte blev som vi hade hoppats och trott är julens kärna lika sann som vanligt. Det föddes ett barn som förändrar allt. Som bevisar att ljuset är starkare än mörkret, kärleken starkare än hatet och livet starkare än döden.

Min bön är att jag ska kunna möta människor med ljus, kärlek och liv. Min bön är att du ska få bli mött med ljus, kärlek och liv.

En fridfull, god och glad jul önskar jag dig!

Vi idag. Julafton 2020. Fotade av en av Arvids bästa kompisar. Älskar att han finns med på ett hörn i vårt liv också på julafton.

Hilde vill ha mera godis. Rimligt. Det vill man ju nästan alltid.

Hilde får inte mera godis. Också rimligt. Det får man ju inte alltid.

Hon tar nederlaget med stor frustration. Orimligt stor. Skriker och stampar och sparkar i luften. Men lugnar sig snabbt. Och någon minut senare klättrar hon upp i min famn – trots att jag är the bad guy den här gången – och ger mig världens största kram.

– Jag älskar dig så mycket, mamma, men jag älskar inte när du säger elaka saker.

Rimligast av allt.

Exakt just precis så där är det ju att älska en människa. Hen kommer att säga och/eller göra sådant som vi inte älskar och vad gör vi då? Det är då vi måste kunna ta avstånd från det utan att ta avstånd från människan själv. Det är ofantligt svårt men ofantligt viktigt om världen ska kunna bli ljusare och bättre.

Några korta men viktiga från dagen före dagen före dopparedagen (som faktiskt redan hunnit bli dagen före dopparedagen, men det känns inte så):

1. Jag börjar tro att vår tomtenisse Krister har en stark profetisk ådra. Vårt hem är ett jättemysigt hem och det mysigaste av allt – och det här vet Krister – är människorna som bor här. Att det gäng vi fått hänga med igår och idag är samma gäng som vi ”fick” hänga med i förrgår är för mig helt obegripligt.

2. Det här julvädret är ju ingen stämningshöjare precis, men plus sex grader har faktiskt sina fördelar också i slutet av december. Arvid har varit ute i timmar idag. Att han blir hemtvingad åtta på kvällen efter någon timme på studsmattan med kompisarna… Det är jättesvårt att klaga. Faktiskt.

3. Jag och Fredrik har slagit något slags rekord och inhandlat samt inpackat alla barnens julklappar redan kvällen före kvällen före.

4. Att jag varje kväll får läsa en julkalenderbok med Arvid och en julkalenderbok med Ingrid visade sig vara något av det bästa som hände i december 2020. Jag har älskat varje minut.

5. Förra året fick jag till min stora glädje och pirrighet vara en av Radio Vegas allra första vinterpratare. Min mamma, som är ett av mina få men engagerade fans, gjorde mig uppmärksam på att man kan lyssna på det ännu 23.12.2020. Så om du inte har hört det och vill höra det ska du passa på nu. Du kan göra det här. Jag ber redan på förhand om ursäkt för att jag inte låter som jag borde. Har själv ibland blivit förvånad och lite orättvist besviken när jag första gången hört en bloggare jag tidigare bara läst. Hoppas du kommer över den känslan.