Idag är det exakt aderton år sedan vi blev ihop. Idag blir vår kärlek myndig. Jag var nitton och ett halvt och hade bestämt mig för att inte ha en pojkvän innan jag fyllde tjugo, men sedan fanns han bara där och det jag hade bestämt kändes plötsligt så väldigt oviktigt.

Han är min första och förhoppningsvis sista pojkvän. Min bästa vän, min allra viktigaste människa. Han ser mig när jag är som allra sämst och ändå tycker han om mig allra mest. Det slår typ allt. Dessutom skrattar han åt mig många gånger varje dag när jag försöker vara rolig. Vissa av oss söker en människa som får oss att skratta. Jag sökte en människa som jag får att skratta och jag fick just precis en sådan. Älskar det. För det behövs mycket skratt mellan alla intorkade gröttallrikar och ändlösa tvätthögar.

Vi är oftast bra på helt olika saker och tycker att helt olika saker är vettiga och viktiga. På gott och ont, men mest på gott faktiskt. Kan man bara se styrkan i det så är styrkan enorm. Vi är ofta bra på att se styrkan, men jag vill försöka bli ännu bättre på det.

Jag tror nog att jag skulle överleva utan honom om jag absolut måste, men jag skulle i så fall behöva lära mig leva på nytt. Han har ju funnits med hela mitt vuxna liv och den jag är och det liv som är mitt går så mycket in i honom och hans. Vi går in i varandra och i varandras.

Jag älskar dig, min Fredrik.