Vi fick inte den jul vi allra helst hade fått, men vi fick en så god som bara möjligt. Vi har fått träffa några riktigt viktiga och vi har fått äta riktigt huvudlöst gott och riktigt huvudlöst mycket flera dagar i rad. Vi har fått vila, vi har fått läsa (även om jag aldrig får läsa tillräckligt mycket), vi har fått spela sällskapsspel, vi har fått ha många fina samtal. Vi har fått ha det riktigt, riktigt bra samtidigt som vi har saknat riktigt, riktigt mycket.

Och nu, så här på annandagskväll, så kommer det där stilla vemodet som alltid kommer när julen börjar ta slut. När de där dagarna som vi har väntat så mycket och så länge på plötsligt ligger bakom och inte framför så infinner sig ofrånkomligen en tomhet. Jag är en människa som ofta njuter minst lika mycket av att se fram emot något som av att uppleva det. Adventstiden är väntans ärketid och också något av min ärketid. Därav tomhetskänslan.

Varje dag i advent i år har jag läst en text ur Peter Halldorfs Vandring mot ljuset och en ur Rebekah Lyons Rhythms of Renewal. Ingen av de böckerna tar slut idag, så min adventstid och jultid får åtminstone någon slags fortsättning.

Och framför allt: absolut inget i det uppdrag vi har här på jorden tar heller slut med julen. Halldorfs text för just den här dagen heter De platslösas Gud och den utmanar på bästa tänkbara sätt. ”Detta är julens omstörtande nyhet: för att vara hos dem för vilka ingen plats finns, har Jesus kommit till världen. Hans plats är bland dem som inte passar in: de som saknar tillhörighet och id-handlingar, de som avvisas av migrationsverket, de som förnekas mänskliga rättigheter, som negligeras och utrotas. Han är på ett hemlighetsfullt sätt närvarande hos dem för vilka ingen flyktväg finns, de som står utanför alla system. För dem som inte äger något att glädjas åt i den här världen förkunnas den stora glädjen.”

Jag önskar att jag hade sagt det själv, men jag är glad att Halldorf sa det. Amen.