Hilde tyckte, antagligen med rätta, att den bok jag läste tog för stor plats vid morgonmålsbordet idag på morgonen. Så hon klättrade upp i min famn, trängde sig liksom in mellan mig och boken, och tvingade mig att läsa högt. Så då gjorde jag det.

Jaha? tänker du nu och tycker, antagligen med rätta, att det här var en sällsynt ointressant anekdot. Men det kommer!

Plötsligt utbrast Hilde:

– Jag ser Dumbos bokstav! och pekade på ett D i boken.

Och någon mening senare meddelade hon att hon hittade sin egen och pekade på H.

Jaha? tänker du kanske fortfarande. Men om du vet att frågan om vad Hilde ser och inte ser är en av våra större frågor så inser du att den lycka jag kände i den stunden är en av våra större lyckor. Hon kunde se och känna igen bokstäver i en helt vanlig bok med helt normalstor font.

Jag är rätt stabilt grundad i marken när det kommer till Hildes syn och jag inser förstås att det är en sak att se enskilda bokstäver och en helt annan sak att kunna läsa hela texter. Men jag ser varje liten seger som just precis en seger. Och det här var just precis en seger och varje sådan ska firas.

Hurra!