Idag sprang jag fem kilometer på morgonen. En helt vanlig morgonlänk, förutom att jag hade härligt sällskap. Och förutom att jag nu kunde fira att jag har sprungit fem kilometer om dagen i ett helt år. 365 dagar. Utan undantag.

Jag är mycket tacksam. Jag är lite stolt. I just den ordningen. Tänk att det som skulle bli min utmaning i maj 2020 kom att bli en utmaning som varade ett helt år.

Imorgon tänker jag springa igen.

Glad valborg!

Jag talade i telefon i tisdags med en främling.

-Ha en fin fortsättning på dagen och ett riktigt härligt veckoslut sedan, sa jag.

Och kände mig som en… Ja, om inte som en idiot så åtminstone som en människa med rejäla intellektuella utmaningar. VEM önskar främmande människor trevligt veckoslut redan en tisdag?

Nå, jag. Tydligen.

Jag är bra på att se fram emot saker, det är ofta minst halva nöjet. Därför kan jag ana ett riktigt bra veckoslut redan en tisdag. Och därför kan jag ana en riktigt bra tisdag redan en fredag.

Att kunna se fram emot är en gåva. Den som kan glädja sig också åt det som inte ännu är men som ligger framför har ju väldigt mycket mer att glädja sig åt än den som kan glädja sig bara här och nu. För att inte tala om hur stor och långvarig glädjen blir för den som kan glädja sig också åt det som ligger bakom.

Den här tiden på året ändå. Är den inte den allra allra bästa? När man så tydligt anar allt det som finns framför men när exakt allt fortfarande är just precis framför? Inte en enda minut har gått av sommaren ännu.

Inte en enda minut.

– Oj, Hilde, vad jag har saknat dig!

Det låter i eftertrycket som om han inte sett henne på hela coronaåret, egentligen sågs se tidigare samma morgon. Men han är – som tidigare konstaterat – en helt underbar storebror.

Hon smälter och fnissar förtjust.

– Har du saknat mig när du var i skolan?

– Ja, det har jag. Jag frågade min lärare om jag inte får gå hem lite tidigare för att jag saknar Hilde så mycket.

– Vad sa hon då? undrar den saknade.

– Hon sa att jag måste vänta en liten stund till, men sedan får jag gå hem och krama min Hilde igen.

Och så gör han just det.

Hans pratar på ett helt annat sätt när han pratar med henne. Han använder en annan röst och andra ord. Jag hör både mig själv och min Fredrik i det och det värmer. Det finns tyvärr så många mindre smickrande röster och ord han kunde ta efter oss, att han väljer det här känns väldigt fint.

Han jobbar rätt mycket när vi andra är lediga. Det blir många veckoslut och många vardagskvällar. Och nej, det är inte det bästa med prästjobbet.

Men en vardag i veckan är både han och Hilde lediga. Då har de pappa-Hilde-dag. Idag var en sådan dag. Hildes förväntningar var skyhöga.

– Imorgon blir det världens bästa pappa-Hilde-dag! Eller hur, pappa?

Han hummade instämmande, lyssnade inte riktigt.

Men han levererade när dagen väl kom. Redan före nio på morgonen hade han bytt om till shorts och cykelhjälm för att de skulle åka skateboard inne i hallen. Några timmar senare satt han lydigt på en pall med en kökshandduk runt halsen när de lekte frisör och Hilde gick all in med en leksakssax.

Och jag insåg när jag såg dem tillsammans mellan några möten och blev lite nykär i dem båda: det här kommer hon att minnas. Visst kommer hon att minnas att han var borta ofta på helgerna, men hon kommer också att minnas att det fanns en dag i veckan när han gav henne allt.

Alla våra barn har i perioder fått ha en tumisdag i veckan med Fredrik. Det är lätt att vara tacksam för det. Din vardag är ditt barns barndom, säger vi ibland. Det känns inte alltid bara bra, men ibland gör det det.

Av olika orsaker bor Dumbo i badrummet. Dumbo är familjens dvärghamster. Han delar färg med Disneyelefanten med samma namn, där både börjar och slutar deras likheter.

Dumbo är jämngammal med coronan och eftersom jag har läst på vet jag att redan detta enda år och några månader är en aktningsvärd ålder för en dvärghamster. Nu har han redan passerat den gräns då döden inte är underlig utan kan vara något slags ålderstecken. Så jag förbereder mig mentalt sedan någon månad tillbaka.

Jag tänker på Dumbos död nästan varje gång jag går till badrummet. Kollar den lilla sovande kroppens andning. Stirrar liksom (hamster)döden i vitögat varje dag. Är beredd. Påminns om hur skört livet ändå är.

Jag tänker rätt ofta på döden. Det beror nog rätt lite på Dumbo och rätt mycket på mitt sätt att både se på livet och leva det. Jag ber varje kväll för en kär väns mammas cancerdiagnos – sådant gör en ödmjuk. Jag ber för en annan väns mammas ännu värre diagnos – sådant gör mer än ödmjukar – och för en vän som sörjer den mamma som inte överlevde. Och jag ber för det lilla liv som jag hoppas på kanske mer än nästan alla andra liv jag hoppats på.

Det kan kanske te sig sorgligt att leva så medveten om döden, men jag kan inget annat och tycker mig faktiskt vara ljusare och lättare till sinnes än många andra. Jag tror att det ger ett perspektiv som jag faktiskt inte vill vara utan, en tacksamhet som jag aldrig skulle välja bort.

Det finns dagar när jag tömmer och fyller diskmaskiner på löpande band och känner mig frustrerad över att det aldrig tar slut. Och så finns det dagar när jag tömmer och fyller ännu fler och bara känner mig tacksam. Den här helgen har varit sådana dagar.

Igår fick vi ha en hel familj härligheter på besök och när många ska äta både mat och kalasmat får diskmaskinen verkligen jobba. Och ikväll fick vi ha två av våra ”gamla” tonåringar från Helsingfors här på kebab och glass. Jag tycker allra allra allra mest om vårt hem när det är fullt med människor. När vår familj, vår församlingspraktikant, våra gamla tonåringar och en av Arvids kompisar samlades kring samma glasskålar… Då var jag lycklig.

Och då minns jag varför jag har känt mig lite skör och låg och ledsen rätt länge nu. Människor är ju mitt element och under året som gått har jag fått leva i brist. Mina fyra S, springturer, skönlitteratur, stunder med Gud och stickning har varit min räddning, men det räcker egentligen inte. Det är det här jag behöver allra mest.

Jag längtar så efter den dag när diskmaskinen slår nya rekord, när vi samlas hur många som helst under samma tak och när vi kramas som om vi aldrig slutade. Jag kommer att vänja mig på två minuter.

Att ha tre väldigt olika barn i tre väldigt olika åldrar är att dagligen behöva använda väldigt olika föräldramuskler. Ibland avlöser de utmanande muskelpassen varandra i ett hisnande tempo och ofta är hela kroppen ganska mör när kvällen kommer.

Men att ha tre väldigt olika barn i tre väldigt olika åldrar är framför allt att dagligen få väldigt många olika guldkorn. De är alla tre helt fantastiska på sina sätt och berikar mitt liv och min tillvaro på så olika vis. Jag får så enormt mycket av att vara deras mamma.

Det är alla gånger värt lite slitna föräldramuskler. Alla gånger.

Det är lite svårt att se fram emot sommaren 2021. Vad kommer att bli av och vad blir inte? Vad vågar man riktigt hoppas på och räkna med?

Jag vet åtminstone en sak: att gläskvarten blir en del av sommaren 2021. Och det ser jag fram emot.

Om du är som nästan alla andra på jorden och inte har en aning om vad gläskvart är kan du läsa mer om det här, där jag skrivit för arbetsgivarens blogg.

Glassa på!

Att ha ett litet barn är att ha en älskad människa i sitt liv som alltid vill vara med en. Det kan vara kvävande och tungt och påfrestande, men du blir ändå alltid vald.

Att ha ett stort barn som snart blir tonåring är att ha en lika älskad människa i sitt liv som ofta vill annat och andra. Jag kommer ibland på mig själv med att tänka att det här är det närmaste en olycklig förälskelse jag har kommit sedan tidigt 2000-tal. Jag blir ofta bortvald.

Är det så här det är att ha en tonåring? Att vara lite olyckligt kär i sitt eget barn?

Varje gång hon väl väljer mig vill jag kunna säga ja. Det gör lite ont de gånger jag måste säga att jag inte hinner eller kan för att något annat eller någon annan behöver mig mer akut. Hon är den finaste som finns och alla stunder med henne är guld.

Lycka är ju som tidigare konstaterat många olika saker. En av de sakerna är att få sitta och sticka en tisdagskväll med två kvinnor som jag inte ens visste att fanns för två år sedan och som jag kände bara lite, lite för ett år sedan. Nu finns de i mitt liv. Kloka, roliga, varmhjärtade. Lyckliga jag. Ibland är det lätt att vara tacksam.

Lycka är också att tänka att man ska starta hemåt allra senast åtta men sedan göra det först nio för att det är så trevligt och märka att det är både ljust och varmt när man väl startar hemåt. Ibland är det lätt att vara tacksam.