Att ha ett litet barn är att ha en älskad människa i sitt liv som alltid vill vara med en. Det kan vara kvävande och tungt och påfrestande, men du blir ändå alltid vald.
Att ha ett stort barn som snart blir tonåring är att ha en lika älskad människa i sitt liv som ofta vill annat och andra. Jag kommer ibland på mig själv med att tänka att det här är det närmaste en olycklig förälskelse jag har kommit sedan tidigt 2000-tal. Jag blir ofta bortvald.
Är det så här det är att ha en tonåring? Att vara lite olyckligt kär i sitt eget barn?
Varje gång hon väl väljer mig vill jag kunna säga ja. Det gör lite ont de gånger jag måste säga att jag inte hinner eller kan för att något annat eller någon annan behöver mig mer akut. Hon är den finaste som finns och alla stunder med henne är guld.
Nästan för lycklig 
Känslan när 15 åringen plötsligt började hänga på sitt rum. Väljer sin egen ensamhet/umgänge på sociala medier istället för med oss i familjen. Det gjorde såå ont. Jag visste ju att frigörelse måste komma. Jag visste att hen måste hitta sig själv. Ett barn som alltid uppfört sig exemplariskt och som velat umgås med familjen tyckte plötsligt att vi var töntiga, hen fräste som en katt, hen ville gå sin egen väg. Som vi har njutit de gånger hen lämnat kvar i vardagsrummet för att spela piano, spelat tvspel med lillebror eller kommit med och hälsat på mor och farföräldrar. Nu har ett år snart gått och tiden som spenderas i sovrummet är mycket, men tiden som spenderas med familjen ökar för varje månad. Vi njuter i smyg. Vi föräldrar ler i samförstånd mot varandra när hen återberättar händelser från vardagen åt oss igen. Vi Fortsätter älska, ge kärlek, se, uppmuntra och tänker att en dag är vi de bästa föräldrar igen, just nu ska vi bara vara töntiga, stränga tonårsföräldrar.