Av olika orsaker bor Dumbo i badrummet. Dumbo är familjens dvärghamster. Han delar färg med Disneyelefanten med samma namn, där både börjar och slutar deras likheter.

Dumbo är jämngammal med coronan och eftersom jag har läst på vet jag att redan detta enda år och några månader är en aktningsvärd ålder för en dvärghamster. Nu har han redan passerat den gräns då döden inte är underlig utan kan vara något slags ålderstecken. Så jag förbereder mig mentalt sedan någon månad tillbaka.

Jag tänker på Dumbos död nästan varje gång jag går till badrummet. Kollar den lilla sovande kroppens andning. Stirrar liksom (hamster)döden i vitögat varje dag. Är beredd. Påminns om hur skört livet ändå är.

Jag tänker rätt ofta på döden. Det beror nog rätt lite på Dumbo och rätt mycket på mitt sätt att både se på livet och leva det. Jag ber varje kväll för en kär väns mammas cancerdiagnos – sådant gör en ödmjuk. Jag ber för en annan väns mammas ännu värre diagnos – sådant gör mer än ödmjukar – och för en vän som sörjer den mamma som inte överlevde. Och jag ber för det lilla liv som jag hoppas på kanske mer än nästan alla andra liv jag hoppats på.

Det kan kanske te sig sorgligt att leva så medveten om döden, men jag kan inget annat och tycker mig faktiskt vara ljusare och lättare till sinnes än många andra. Jag tror att det ger ett perspektiv som jag faktiskt inte vill vara utan, en tacksamhet som jag aldrig skulle välja bort.