Det finns dagar när jag tömmer och fyller diskmaskiner på löpande band och känner mig frustrerad över att det aldrig tar slut. Och så finns det dagar när jag tömmer och fyller ännu fler och bara känner mig tacksam. Den här helgen har varit sådana dagar.

Igår fick vi ha en hel familj härligheter på besök och när många ska äta både mat och kalasmat får diskmaskinen verkligen jobba. Och ikväll fick vi ha två av våra ”gamla” tonåringar från Helsingfors här på kebab och glass. Jag tycker allra allra allra mest om vårt hem när det är fullt med människor. När vår familj, vår församlingspraktikant, våra gamla tonåringar och en av Arvids kompisar samlades kring samma glasskålar… Då var jag lycklig.

Och då minns jag varför jag har känt mig lite skör och låg och ledsen rätt länge nu. Människor är ju mitt element och under året som gått har jag fått leva i brist. Mina fyra S, springturer, skönlitteratur, stunder med Gud och stickning har varit min räddning, men det räcker egentligen inte. Det är det här jag behöver allra mest.

Jag längtar så efter den dag när diskmaskinen slår nya rekord, när vi samlas hur många som helst under samma tak och när vi kramas som om vi aldrig slutade. Jag kommer att vänja mig på två minuter.