Någon dag hoppas jag att vi kommer till en punkt i livet när det inte finns något att säga om städningen av vår hall, men vi är inte där ännu.

Därför:

Alltså, den här människan ändå. Må vara den av våra barn som ser klart sämst, men är samtidigt den enda av våra barn som ser att hennes pappa gett hallen en rejäl omgång.

– Tack, pappa, för att du har städat så jättefint här, sa hon spontant när hon kom hem från dagis.

Storasyskonen sa ingenting. Trots att enda vägen in i vårt hem går genom den där nystädade hallen.

Jag har ju inte gjort någon större undersökning, men jag tänker spontant att få fyraåringar tackar sina föräldrar för hallstädning. Men inget ont i det. Att kunna vara tacksam är ju i sanning en gåva.

Att få leva med en tacksam människa är likaså i sanning en gåva.

Ord som användes för att beskriva Hilde på hennes utvecklingssamtal:

Klipsk. Verbal. Kavat. Går med rak rygg genom livet.

Det känns så fint att höra. Det visar dessutom att de känner henne så väl. Det känns så fint. Så tryggt. Så tacksam är jag.

En annan sak som känns fin: att någon i personalen för en tid sedan hade konstaterat att Hilde hade en ny mössa och att Hilde svarade med orden:

– Jag vet. Den är helt värdelös.

Hon är så enormt lustig.

Ikväll höll jag på att köpa en klänning, bara för att få gratis frakt på ett annat köp. Trots att jag ju ska (försöka) strejka från klädshopping hela det här året och vi just har tagit oss igenom ett enda kvartal. Trots att klänningen kostade 178 euro och frakten 8,76 i samma valuta. Och trots att jag redan har exakt samma klänning i en annan färg. Visserligen en helt annan färg. Men ändå. Jag hade redan lagt den i köpkorgen, sedan besinnade jag mig och klickade bort den snabbt snabbt snabbt.

Om jag själv eller någon annan någon gång undrar varför jag lever i en självvald askes på just det här området finns exakt alla svar i stycket ovan. En människa som kan trotsa alla trotsen där och tycka att det känns rimligt behöver leva med regler och ramar.

Och nästa gång Arvid påstår att jag inte har en aning om hur det känns att typ hela tiden verkligen vilja ha – på gränsen till behöva – nya skins och danser i fortnite… Älskling, jag har åtminstone en aning.

Jag tröttnar inte. På riktigt. Det har inte gått en enda dag sedan slutet av februari som jag inte har stannat upp inför ljuset och drabbats av akut tacksamhet.

Jag har gråtit många av de här dagarna också. Livet är som det är. Ibland drabbas jag själv av små sorger, ibland drabbas någon i min närhet av stora. Jag pratar ofta om döden och vad den gör med oss just nu. Jag vet inte om det säger mer om mig eller om att vara närmare fyrtio än trettio. Jag vet att det inte spelar någon roll.

Men också de där gråtdagarna så är det fantastiskt att det är ljust fast klockan är mycket. En del av mig vill alltid ha det så, en annan del av mig vill aldrig någonsin ta det för givet.

När jag vaknade i dag på morgonen hette jag Audas-Kass i efternamn. Numera heter jag Lo-Lovis i efternamn.

Enligt Hilde. Hon upplyste mig just om att hon kommer att kalla mig vid det efternamnet från och med nu.

Egentligen älskar jag det. Både Lo-Lovis som efternamn och att hon hittar på nya namn till mig.

Men kära Hilde, måste det hända en onsdag klockan 22.19? Ibland känns det som om du har glömt bort att du faktiskt är fyra år gammal och borde somna i rimlig tid och sova hyfsat långa nätter. De här samtalen har jag jättegärna. Men vid andra tidpunkter.

H, Mamma Lo-Lovis.

– Mamma, du är den bästa mamman jag har i mitt liv! säger Hilde.

Ofta. Flera gånger om dagen, faktiskt. Hennes lilla själ är stor i generositet och ingen har ännu lärt henne att den som visar minst känslor vinner. Hon har inte en tanke på att spela sval och oberörd – vet inte ens vad det är.

Jag skulle kunna reagera småcyniskt och konstatera att jag ju är den enda mamman i hennes liv och rimligtvis därför den bästa, men den reaktionen skulle inte ge hennes kommentar rättvisa. Det är ju inte det hon menar. Hon menar att hon älskar mig och hon vill och vågar visa det.

Och jag har svårt att tänka mig något finare.

Jag är för gammal för att skämmas för att jag ser på annat än välgjorda statsfinansierade dokumentärer om klickovänliga teman, så jag erkänner – om än inte direkt stolt – att jag har sett vartenda avsnitt av SVT:s Gift vid första ögonkastet. Så fort de funnits tillgängliga.

Om du tillhör den troligtvis lilla skara som i nuläget har sett några få av avsnitten men har tänkt se resten så ska du sluta läsa nu. För jag kommer kanske att avslöja sådant som du inte ville veta.

Men. Jag grät i sista avsnittet. Två gånger. En gång för att det gjorde ont och en annan gång för att det gjorde gott. För att det lilla, vanliga och kanske nästan lite tråkiga livet fick någon slags upprättelse i en värld som hela tiden jagar och hyllar det stora, märkvärdiga och verkligen inte tråkiga.

Jag är för gammal för att inte vara på det lilla livets sida. Så mycket av det som jag trodde att jag ville ha när jag var femton har helt och hållet förlorat sin dragningskraft medan det som då kändes totalt ointressant idag är det bästa och sexigaste som finns.

Det är söndag och förmiddag och när jag kommer in i vårt kök sitter Hildes gudfar vid bordet och tejpar och reparerar några av hennes pussellådor. Jag blir så glad av att se honom där.

Det här skulle jag kunna vänja mig vid, är min första tanke.

Det här kommer jag att få vänja mig vid, är min andra.

Ibland får man sådant som man inte ens tänkt på att våga önska sig.

Herrens vägar äro outgrundliga, säger vi kanske när livet överraskar. Och vilken lycka att det är så, tänker jag.

De som vet säger att det är internationella syskondagen idag. Jag älskar att få vara ett syskon, ännu mer älskar jag att få ha syskon. Mina egna är nämligen i världsklass.

De här tre kvinnorna är så oerhört viktiga för mig. Jag är så glad över att de finns i mitt liv. Jag vet inte vem jag skulle vara utan dem. De är en så stor del av berättelsen om mig.

Är det kanske så att syskon blir speciellt viktiga när det under uppväxten finns bara en förälder? Jag vet inte. Men jag vet att mina systrar är mina viktigaste människor. Så värdefulla. Så olika. Så älskade.

(Och när mina egna barn bråkar med varandra tills någon eller några gråter och/eller skriker försöker jag andas in och ut och tänka på att det kan vara så och ändå bli jättebra. För hjälp, vad vi kunde bråka ibland. Men hjälp, vad bra det blev!)

Jag hade en vision för den här veckan. Jag trodde att vi skulle vara ovanligt härliga så här veckan efter påsklovet. Lite skönt utvilade, kanske.

Jag hade fel. Helt fel. Om du söker en visionär med verklighetsförankring får du alltså tyvärr söka vidare.

Bara idag har familjemedlemmar varit arga/ledsna/besvikna/sura/annat valfritt negativt laddat adjektiv på mig fler gånger än i hela mars. Sammanlagt. Trots att jag faktiskt inte tror att jag varit värre än vanligt. Är det kanske något i vattnet? Jag fattar inte.

Men eftersom jag profilerat mig som en verklighetsfrånvänd visionär så tänker jag tro att det här var vår bottendag. Imorgon vänder det igen och vi kommer att vara ovanligt härliga – så där som vi skulle den här veckan. Det tror jag. Och det vill jag tro. Att vara en evigt optimistisk och hoppfull visionär är nämligen väldigt mycket roligare än att vara en i verkligheten grundmurad sådan.