– Mamma, du är den bästa mamman jag har i mitt liv! säger Hilde.

Ofta. Flera gånger om dagen, faktiskt. Hennes lilla själ är stor i generositet och ingen har ännu lärt henne att den som visar minst känslor vinner. Hon har inte en tanke på att spela sval och oberörd – vet inte ens vad det är.

Jag skulle kunna reagera småcyniskt och konstatera att jag ju är den enda mamman i hennes liv och rimligtvis därför den bästa, men den reaktionen skulle inte ge hennes kommentar rättvisa. Det är ju inte det hon menar. Hon menar att hon älskar mig och hon vill och vågar visa det.

Och jag har svårt att tänka mig något finare.