Jag är för gammal för att skämmas för att jag ser på annat än välgjorda statsfinansierade dokumentärer om klickovänliga teman, så jag erkänner – om än inte direkt stolt – att jag har sett vartenda avsnitt av SVT:s Gift vid första ögonkastet. Så fort de funnits tillgängliga.

Om du tillhör den troligtvis lilla skara som i nuläget har sett några få av avsnitten men har tänkt se resten så ska du sluta läsa nu. För jag kommer kanske att avslöja sådant som du inte ville veta.

Men. Jag grät i sista avsnittet. Två gånger. En gång för att det gjorde ont och en annan gång för att det gjorde gott. För att det lilla, vanliga och kanske nästan lite tråkiga livet fick någon slags upprättelse i en värld som hela tiden jagar och hyllar det stora, märkvärdiga och verkligen inte tråkiga.

Jag är för gammal för att inte vara på det lilla livets sida. Så mycket av det som jag trodde att jag ville ha när jag var femton har helt och hållet förlorat sin dragningskraft medan det som då kändes totalt ointressant idag är det bästa och sexigaste som finns.