Jag vill aldrig glömma

Hon ligger i sin säng och läser kvällsbok med sin pappa. Jag kommer in för att säga godnatt. Ge en sista kram av hundra för den här dagen. Hon besvarar kramen med de där armarna som är mysigast i världen.

– Hur tycker du din dag har varit, mamma? frågar hon och ser på mig som om hon verkligen vill veta.

Jag var inte direkt osmält innan heller, men nu är jag chanslös.

Hilde två år var den gulligaste som fanns. Som treåring toppade hon det och nu som fyraåring… Jag vill aldrig någonsin glömma hur stort hennes hjärta var när hon var fyra. Hur genuint hon intresserade sig för andra och hur mycket hon älskade människor. Hur gärna hon visade sin kärlek och hur bra hon kunde sätta ord på den.

Hilde, när du var fyra år och fyra månader och en och en halv vecka var du i sanning helt fantastisk.

21.42

Han for hemifrån strax efter fyra idag. Jag, som efter snart tolv år som prästfru är van, sa:

– Det här är väl ett sådant där möte när det är bäst att inte ens försöka gissa hur länge det tar?

– Så är det, sa han.

– Men kanske du kan säga att det tar till tio? För det gör det ju inte och i så fall kan jag ju bara bli positivt överraskad?

Klockan är i skrivande stund 21.42 och han är fortfarande inte hemma.

Att jag skriver om det betyder att jag är frustrerad, men att jag skriver om det betyder också att jag inte är mer frustrerad än att jag kan hantera det. Jag har ju den där regeln om att aldrig blogga om sådant som jag inte kan hantera.

Ett litet råd till dig som inte ännu har avgett livslånga löften om delat liv med en annan människa: välj någon som är jättesnäll, någon som skrattar på rätt ställe och någon som du aldrig någonsin behöver vara rädd för. Och någon som har ett jobb med förutsägbara arbetstider.

Men om du måste välja bort en av de där punkterna ska du välja bort den sista. Det anser jag. Till och med idag.

Två av dem

När vi flyttade till Helsingfors sommaren 2009 var vi med på två konfirmandläger på Lekholmen, den holme som vi kom att älska. På sommarens andra läger – det än i denna dag minsta konfirmandläger jag någonsin har varit med på – fanns det några tonårsflickor som genast stal en del av mitt hjärta. Två av dem kom att bli alldeles särskilda.

Det har snart gått tolv år sedan jag lärde känna dem. De var bara femton år då, i år tjugosju. Och de finns fortfarande kvar i mitt liv. Under de senaste veckorna har de funnits där mer intensivt än på länge och jag har fått ha långa telefonsamtal med dem båda. Jag är så innerligt tacksam och glad över dem och över att de vill finnas i mitt liv och över att jag får finnas i deras.

Mycket är jag osäker på men en sak vet jag verkligen: inte en enda av de jättemånga timmar som jag har lagt på ungdomar har varit bortkastad.

Starkare

Idag svämmar mitt flöde över av människor som trotsigt hävdar att Kristus är uppstånden.

Ja, trotsigt. För det är ju egentligen orimligt att tro det.

För mig är den här dagen en påminnelse om att livet är starkare än döden. Att ljuset är starkare än mörkret. Att hoppet är starkare än modlösheten. Att kärleken är starkare än hatet. Starkare än allt.

Det här tror jag. Trotsigt. Mitt i en värld som håller andan i en pandemi, mitt i en värld full av död, mörker, modlöshet och hat så tror jag varje dag att det finns något starkare. Någon starkare.

Och varje dag är jag tacksam för att jag får tro just det.

Mina bästa

I mars läste jag en hel del bra böcker. Här kommer de bästa:

Björnstad av Fredrik Backman. Va? undrar någon kanske nu. Läste du den först nu? Nå nej. Jag läste den i september 2016 när den var alldeles ny och jag älskade den. Älskade. Skrev till och med ett blogginlägg om den. Här. Och jag läser faktiskt aldrig vuxenböcker fler än en gång, men nu ville jag göra det. Om den var lika bra som jag kom ihåg? Minst. Den här boken kan mycket väl vara en av de absolut allra bästa jag någonsin har läst.

Cancerbrev av Fritjof Sahlström och Leena Sahlström. Det här var en av vårnyheterna som jag verkligen väntade på och jag blev verkligen inte besviken. Boken berättar samtidigt både sant och vackert om en brutal sjukdom och en värld som snurrar vidare och liv som måste levas trots att döden flåsar i nacken. Boken berättar också om kärlek, om den där starka, sega, uthålliga medelålderskärleken som vi så sällan får se på film men som vi behöver få ana ibland för att våga hoppas och tro på den.

Przewalskis häst av Maja Lunde. Det kan hända att det enda dåliga med den här boken är att jag inte kan stava till eller uttala titeln. Det här är Lundes tredje roman om miljökatastrofen och jag tycker om hennes sätt att våga det svåra och mörka men samtidigt ge hoppet utrymme. Hon skriver så bra om människor och deras utsatthet, hon skapar så starka berättelser och väver ihop dem med varandra på ett så snyggt sätt. Jag är imponerad.

Unorthodox av Deborah Feldman. Jag måste erkänna att jag visste ytterst lite om ultraortodoxa judar innan jag läste den här boken. En bok som gör läsaren mörkrädd. Många gånger. Att det här har hänt och händer på riktigt är så grymt och då ofattbart. Gripande och skrämmande och viktigt. (Inte för att vara jobbig – men jag tycker nog inte att den här boken är något litterärt mästerverk. Styrkan i storyn förlåter, men om du vill läsa böcker med språk som får dig att svimma för att det är så bra så är det här knappast den.)

Det var mina bästa böcker i mars. Vilka var dina?

En plats

Alla familjers whatsapp-grupper har väl sina egenheter. I min barndomsfamiljs berättar vi idag för varandra hur och var vi firar nattvard, denna andra coronaskärtorsdag.

Jag och Hilde firade nattvard i vår kyrka, en drop-in-variant. Vi droppade in tio över åtta på kvällen och det var bara vi, kyrkoherden (alltså Fredrik), kantorn och diakoniarbetaren på plats. Vi sjöng första versen av Gud som haver två gånger och gick fram till altaret för att ta del av världens bästa måltid. Sedan satt vi i bänken, sjöng en Hildevänlig psalm till och gick hem.

Skärtorsdagens mässa är (förstås) en av mina favoriter. Det är starkt när många samlas i kyrkan för att tillsammans ta del av nattvarden och minnas den allra första. Det här årets version var förstås helt annorlunda. Men också jättefin.

För det var liksom bara jag. Och det var som om Jesus själv hade sagt att det skulle ha räckt med bara mig. Också om det hade varit bara jag hade han instiftat nattvarden. Det hade varit värt det. Det finns en plats för oss alla runt det där nattvardsbordet. För den stora gemenskapen och samtidigt för den ena enda.

Ingen är för för ovärdig, för misslyckad, för fel, för dålig, för långt ifrån eller för något annat. Det finns en plats för oss alla.

Jag i kyrkobänk