När vi flyttade till Helsingfors sommaren 2009 var vi med på två konfirmandläger på Lekholmen, den holme som vi kom att älska. På sommarens andra läger – det än i denna dag minsta konfirmandläger jag någonsin har varit med på – fanns det några tonårsflickor som genast stal en del av mitt hjärta. Två av dem kom att bli alldeles särskilda.

Det har snart gått tolv år sedan jag lärde känna dem. De var bara femton år då, i år tjugosju. Och de finns fortfarande kvar i mitt liv. Under de senaste veckorna har de funnits där mer intensivt än på länge och jag har fått ha långa telefonsamtal med dem båda. Jag är så innerligt tacksam och glad över dem och över att de vill finnas i mitt liv och över att jag får finnas i deras.

Mycket är jag osäker på men en sak vet jag verkligen: inte en enda av de jättemånga timmar som jag har lagt på ungdomar har varit bortkastad.