Han for hemifrån strax efter fyra idag. Jag, som efter snart tolv år som prästfru är van, sa:

– Det här är väl ett sådant där möte när det är bäst att inte ens försöka gissa hur länge det tar?

– Så är det, sa han.

– Men kanske du kan säga att det tar till tio? För det gör det ju inte och i så fall kan jag ju bara bli positivt överraskad?

Klockan är i skrivande stund 21.42 och han är fortfarande inte hemma.

Att jag skriver om det betyder att jag är frustrerad, men att jag skriver om det betyder också att jag inte är mer frustrerad än att jag kan hantera det. Jag har ju den där regeln om att aldrig blogga om sådant som jag inte kan hantera.

Ett litet råd till dig som inte ännu har avgett livslånga löften om delat liv med en annan människa: välj någon som är jättesnäll, någon som skrattar på rätt ställe och någon som du aldrig någonsin behöver vara rädd för. Och någon som har ett jobb med förutsägbara arbetstider.

Men om du måste välja bort en av de där punkterna ska du välja bort den sista. Det anser jag. Till och med idag.