Alla familjers whatsapp-grupper har väl sina egenheter. I min barndomsfamiljs berättar vi idag för varandra hur och var vi firar nattvard, denna andra coronaskärtorsdag.

Jag och Hilde firade nattvard i vår kyrka, en drop-in-variant. Vi droppade in tio över åtta på kvällen och det var bara vi, kyrkoherden (alltså Fredrik), kantorn och diakoniarbetaren på plats. Vi sjöng första versen av Gud som haver två gånger och gick fram till altaret för att ta del av världens bästa måltid. Sedan satt vi i bänken, sjöng en Hildevänlig psalm till och gick hem.

Skärtorsdagens mässa är (förstås) en av mina favoriter. Det är starkt när många samlas i kyrkan för att tillsammans ta del av nattvarden och minnas den allra första. Det här årets version var förstås helt annorlunda. Men också jättefin.

För det var liksom bara jag. Och det var som om Jesus själv hade sagt att det skulle ha räckt med bara mig. Också om det hade varit bara jag hade han instiftat nattvarden. Det hade varit värt det. Det finns en plats för oss alla runt det där nattvardsbordet. För den stora gemenskapen och samtidigt för den ena enda.

Ingen är för för ovärdig, för misslyckad, för fel, för dålig, för långt ifrån eller för något annat. Det finns en plats för oss alla.