När jag kom hem i söndags hade Fredrik gjort en samhällsinsats med stort S och städat vår hall. Det fanns inte en enda sko, jacka, vante eller väska på golvet.

– Har du någonsin sett vår hall så här städad förr? frågade jag av Arvids kompis när han var på väg hem.

– Nej, svarade han.

Liiite för snabbt.

– Hur länge tror du det hålls städat? undrade jag.

– Tre dagar, sa han.

Och sedan var det som om han kom ihåg vem han pratade med och tillade:

– Högst.

När jag kom hem idag såg det ut så här i hallen:

Snabbt räknat minst åtta par skor och sex väskor och fyra jackor på golvet. Han fick alltså rätt, Arvids kompis. Hans egna skor ligger förresten också där någonstans och bidrar till att hans pessimistiska förutsägelse besannades.

Jag blev så glad när jag kom in i vår hall idag. För trots att förfallet nog är ett ofrånkomligt faktum så innebär förfall i just hallar oftast att det finns människor i vårt hus och det älskar jag. Att tvingas vada som en stork för att ta sig in i sitt eget hem är trots allt ett litet pris för att mötas av Arvid och hans kompisar som skrattande spelar fotboll på övervåningen och Ingrid och hennes som skrattar och pratar.

Egentligen är det nog just precis så här jag vill ha vår hall.