Jag tröttnar inte. På riktigt. Det har inte gått en enda dag sedan slutet av februari som jag inte har stannat upp inför ljuset och drabbats av akut tacksamhet.

Jag har gråtit många av de här dagarna också. Livet är som det är. Ibland drabbas jag själv av små sorger, ibland drabbas någon i min närhet av stora. Jag pratar ofta om döden och vad den gör med oss just nu. Jag vet inte om det säger mer om mig eller om att vara närmare fyrtio än trettio. Jag vet att det inte spelar någon roll.

Men också de där gråtdagarna så är det fantastiskt att det är ljust fast klockan är mycket. En del av mig vill alltid ha det så, en annan del av mig vill aldrig någonsin ta det för givet.