Ikväll är jag väldigt tacksam för att jag saknar så många och så mycket nu i coronatid. För att livet faktiskt känns betydligt fattigare, blekare och tråkigare. Jag inser att den största sorgen kunde vara att man inte saknade någon eller något. Att det här var rätt likt det vanliga livet. Saknad kan ofta vara ett första steg på väg mot tacksamhet.

Bara den som haft någon eller något värt att tacka för har någon eller något att sakna.

Därför finns det alltid ett frö till tacksamhet mitt i saknaden. Ibland är saknaden och sorgen och smärtan för stor för att man ska kunna hitta fröet. Men det finns där. Alltid.