Idag har jag påmints om när jag är som bäst både som förälder och människa. Och det är så löjligt enkelt och så löjligt givet.

Jag är som allra bäst när jag inte har bråttom.

Högst upp på Ingrids önskelista inför julen fanns en dag på stan med mamma. Och idag var den dagen. Allt var på hennes villkor, allt var i hennes tempo. Jag var närvarande. La allt annat åt sidan. Stornjöt av att få vara med min älskade dotter i lugn och ro.

Idag har jag också spelat memory med Hilde. Flera gånger. Kvällssagan tog över tjugo minuter och jag kollade aldrig på klockan. Och vi har lekt kurragömma hela familjen. Här kan intresseklubben förresten anteckna att Fredrik är överlägset bäst på att gömma sig i vår familj. Och eftersom Arvid inte läser min blogg vågar jag skriva att Ingrid är klart näst bäst. Hilde är jättesämst. Man hinner knappt räkna klart innan hon ropar i bästa fall piiiip med hög röst eller i sämsta och vanligaste fall exakt var hon gömmer sig. Typ:

– Bakom fåtöljen i tv-rummet!

Inget av det här visste jag för en vecka sedan. Det ryms nämligen så väldigt lite kurragömma i vårt vanliga liv. Men nu i jullovslivet finns det mer spelrum och plötsligt sitter man på laven i en nedsläckt bastu och känner hur hjärtat bultar sådär som åtminstone mitt hjärta bultar när jag gömt mig och är rädd för att bli hittad.

Jag har inte varit exakt den förälder jag vill vara idag heller, men jag har varit ganska nära. Och även om jag vet att det blir mer bråttom när det ska rymmas in jobb och läxor och hobbyer i livet igen så vill jag ändå försöka ta med mig något av det här lugnet in i vardsgslunken. Jag ska försöka bli bättre på att analysera och avgöra om brådskan faktiskt är nödvändig eller om den går att kringgå och undvika. Det finns naturligtvis sådant man inte rår på, men jag har en känsla av att jag rår på mer än jag tror och att jag skulle kunna använda ordet bråttom mer sällan än jag gör.

Och leka kurragömma lite oftare.