Jag skriver kort och paketerar in julklapp till min gudson som bor alldeles för långt borta. Hilde är med och ritar en julteckning som vi skickar med i paketet. Hon är lite osäker på vem den här gudsonen är, vilket är helt rimligt. Hon har inte fått träffa honom många gånger och det är nog nästan två år sedan sist. Halva Hildes liv. Märkliga tanke.

Så hon ställer några frågor för att dra sig till minnes. Vem är han riktigt? En av hennes första frågor:

– Är han död?

Jag önskar att det skulle vara en absurd fråga, helt tagen ur luften, men det här var hösten när våra barn lärde sig att barn kan dö. Och att man kan skriva brev till och rita teckningar till också dem som inte längre lever.

Vi har besökt begravningsplatsen oftare den här hösten än alla andra höstar. Våra barn vet mer om död än de visste innan. Mer än vi önskar att de skulle behöva veta.

Det har varit coronahöst, ja. Men det har också varit en annan höst. Och mitt i allt det fasansfullt mörka och sorgliga så finns det också en större tacksamhet än någonsin för alla dagar när alla bara finns. De dagarna är de bästa dagarna.