– Påminn mig om att vi måste tala om två saker. Ett: frustrationen över en podcast om sex. Två: smärtan i att känna sig moraliskt överlägsen.

Så sa jag i förrgår när vi bestämde nyårsmenyn på FaceTime med bästa kompisarna.

– Jag hör att det blir en ytlig nyårsafton, sa han.

Ironiskt, förstås. Och han hade ju rätt. Det blev inte ytligt. Inte det minsta. Har väl inte blivit ytligt en enda gång sedan vi började hänga med varandra för femton år sedan.

Vi fick på många sätt en fin kväll. Både hon och jag hade långa, glittriga örhängen. Som vi hade bestämt. Arvid hade kavaj – visserligen med träningströja under – och vattenkammat hår – visserligen svettkammat – men ändå. Vi åt lyxigt och gott. Barnen var glada och på gång. Vi åt jättemycket godis, mest för min skull.

Men efter bara några timmar tog hon fram en påse blåbär ur frysen för att dämpa smärtan. Hon sa inte ett ord om hur ont hon hade. Låg på soffan med sin blåbärspåse och var tapper. När vi skulle spraka sprakastickor fick hon stanna inne under en filt och när vi kom in igen meddelade hon att de tyvärr måste åka hem. Det gick bara inte.

Så redan halv elva har jag tvättat bort sminket och bytt om till pyjamas. Jag sitter vid Hildes sängkant och tänker på min älskade bästa vän och andra i mitt liv som verkligen kämpar. Jag inser att jag tar så mycket mindre för givet numera. Sjukdom och död och elände kryper sig allt närmare, det är en ofrånkomlig del av att bli äldre. En smärtsam del, men också en del som ger perspektiv som på riktigt gör skillnad varje dag.

Jag vet det så väl: år 2020, mot mig och min familj var du ändå ett ganska nådigt år. Visst föll vi ibland, men vi tvingades inte gå på knäna. Vi fick inte allt vi ville, men vi fick allt vi behövde och det är faktiskt allt vi behövde.

Nu går vi in i ett nytt år. De senaste veckorna har mitt flöde, och säkert ditt också, svämmat över av tacksamhet för att det här skitåret äntligen går mot sitt slut och för att det löftesrika nya året äntligen kommer. Och jo, för någon blir det nya året ett klart bättre år än 2020, men för någon annan ett klart sämre. Aldrig vet vi vad som väntar oss, aldrig vet vi vilka händelser som kommer att förändra just vårt liv och när de händelserna drabbar oss. Det enda jag vet är att vi klarar vad som helst bättre om vi inte behöver klara det ensamma. Så jag håller riktigt hårt i familjen, i henne med blåbärspåsen och alla andra kära vänner. För att ni ska finnas där om jag behöver er och för att jag ska finnas där om ni behöver mig. För att vi ska finnas där för varandra. För att allt – ja, allt – blir lättare och roligare och bättre då.

Gott nytt år!