Hilde vill ha mera godis. Rimligt. Det vill man ju nästan alltid.

Hilde får inte mera godis. Också rimligt. Det får man ju inte alltid.

Hon tar nederlaget med stor frustration. Orimligt stor. Skriker och stampar och sparkar i luften. Men lugnar sig snabbt. Och någon minut senare klättrar hon upp i min famn – trots att jag är the bad guy den här gången – och ger mig världens största kram.

– Jag älskar dig så mycket, mamma, men jag älskar inte när du säger elaka saker.

Rimligast av allt.

Exakt just precis så där är det ju att älska en människa. Hen kommer att säga och/eller göra sådant som vi inte älskar och vad gör vi då? Det är då vi måste kunna ta avstånd från det utan att ta avstånd från människan själv. Det är ofantligt svårt men ofantligt viktigt om världen ska kunna bli ljusare och bättre.