Vår tomtenisse

Hur har de första jullovsdagarna gått hemna hos er? Hos oss gick lördagen ganska dåligt, söndagen helt katastrofalt medan måndagen har varit något av en stilstudie i härligt familjeliv.

Gårdagen var nog den bråkigaste och bräckligaste dagen på länge. Och nej, inget särskilt hände. Så där som det ju nästan aldrig gör. Vi var bara alla alldeles för dåligt rustade för en alldeles för trött dag och resultatet blev… svagt. Minst sagt.

Vi försökte och lyckades till sist försonas kring ett pepparkaksbak och då fick vi plötsligt ett brev från vår tomtenisse Krister. Spår av honom började dyka upp här under julgranen i lördags och jag vet inte mycket mer om Krister än att Arvid är den av oss som uppenbarligen känner honom bäst. Krister skrev i sitt brev att han trivs så bra i ert mysiga hem och jag var så kort på försoningens väg att jag ville båda skratta och gråta. Jag kände bara att WHAT, Krister? Vilket mysiga hem?

Idag är jag däremot helt på Kristers linje. Vårt hem har varit så mysigt och vår familj ännu mysigare. Det är tvära kast.

Jag håller fast vid min linje. Man ska inte känna efter så mycket de första dagarna på lov. Men jag vågar tro att också det här lovet kommer att bjuda på riktigt fina och vilsamma stunder. Och några riktigt kämpiga och hårslitande. Och även om jag kommer att sakna många och mycket den här julen så har jag ju faktiskt mina allra viktigaste nära mig. Hela tiden.

Det är långt ifrån alla som får ha det så den här julen. Vi som får ha det så får vara tacksamma.

Jag och mina allra viktigaste förra julen.

Varandra

Det är snart sex år sedan jag skrev mitt mest lästa blogginlägg hittills. Du kan läsa det här. Det handlade om vacciner och jag skrev det baserat på den diskussion om HPV-vaccin som då pågick. Jag minns att jag blev chockad av att så många läste mitt inlägg. Och jag minns att jag blev chockad av att så många kommenterade och att så många av de som gjorde det såg på saken på ett så väldigt annorlunda sätt än jag själv gjorde.

Och gör.

För efter snart sex år tänker jag fortfarande på exakt samma sätt. Jag vet inte speciellt mycket mer om vaccin än jag visste då, men jag vet faktiskt mer om att inse var mina egna gränser går och det gör mig om möjligt ännu mer benägen att lita på dem som faktiskt vet betydligt mer än jag själv. Alltså läkarna. Alltså dem som några av kommentarerna till mitt gamla inlägg uppmanar mig att inte lita så blint på.

Jag känner inte tusen läkare, men jag känner faktiskt ganska många. De är allihopa människor som har valt att bli läkare för att de vill hjälpa människor och rädda liv. Jag blir alldeles matt av att det finns de som tror att läkare rekommenderar vacciner av ekonomiska intressen eller av ondska. Den världsbilden vill jag faktiskt inte ha.

Jag kan förstå rädslan för vacciner vi inte känner till – och igen måste vi väl vara ärliga med att nästan ingen av oss faktiskt känner till dem. Men jag kan inte förstå att den rädslan kan vara större än rädslan för en tillvaro utan vaccin. Vi har ju fått ett ganska beskt smakprov på en sådan tillvaro nu under år 2020 och jag tror att få av oss känner att vi vill ha mer av den varan.

Jag tror att vi behöver vaccin. Jag tror att vi behöver det för att skydda oss själva och för att skydda varandra. Vi har fått ett smakprov också på det här med att skydda varandra under år 2020 och mitt i skiten finns det ju något lite vackert i det. Tänk vad vi ändå är beredda att avstå från för att skydda dem som behöver beskyddas, trots att vi vet att de allra flesta av oss kommer lindrigt undan om och när vi drabbas.

På samma sätt resonerar jag när det kommer till vaccin. Vi tar det för varandra, för att många av våra allra svagaste inte kan ta det och för att det fungerar bara om alla som kan ta det faktiskt också tar det. Vi gör det för varandra. För vi tar hand om varandra.

Sorgligt stressfri

Idag har det varit julfest i Ingrids och Arvids skola. En helt annorlunda julfest än alla andra julfester.

Tidigare i veckan skrev jag en bloggtext om just julfester för min arbetsgivare Syskustens landskapsförbunds blogg. Hela texten kan du läsa här. En del av texten kan du läsa här:

”Jag har haft dagis- och skolbarn i elva år nu. Jag har aldrig – verkligen aldrig – kommit till en enda julfest i god tid eller på gott humör. Så nu frågar jag: vad är ni gjorda av, ni föräldrar som kollar att strumpbyxorna är rena eller åtminstone hela redan några dagar innan? Ni som har förberett middagsmaten eftersom ni insåg att ni inte hinner laga mat och äta och byta om hela familjen till fest på mindre än en halvtimme? Ni som vet att och var det finns tomteluvor och festskor och ni som har strukit skjortan redan i förväg?

Jag vet inte vad ni är gjorda av, men jag vet att jag saknar just den ingrediensen. Så hemma hos oss stressar och härjar och bråkar vi innan bilen till sist, alltid lite för sent, slänger av barnen och en förälder utanför skolan eller dagiset medan den andra föräldern febrilt får söka parkeringsplats alldeles för långt borta. Ni som får parkera närmast skolan utanför julfest – ni är mina superhjältar. Ni som får parkera en kilometer bort – ni är mina systrar och bröder. 

Trots det här årligen återkommande ganska fula förspelet älskar jag julfest på dagis och skola. Det finns kanske ingenting som ger lika mycket julstämning som rätt svaga skådespelarprestationer som bara nästan hörs till andra raden och verkligen inte hörs till tjugofemte, lite falsk allsång eller rejält icke-synkroniserad tomtedans som borde vara synkroniserad. Jag älskar det. Jag älskar att alla är med. Julfesten är inte för de starkast lysande stjärnorna, julfesten är för alla. Som julen själv. Den är ju inte heller för de starkaste utan för alla. Det här talar till mitt hjärta och därför fulgråter jag varje gång jag sitter på julfest. Eller rättare sagt: står längst bak i salen.”

I år var julfesten löjligt stressfri. Sorgligt stressfri. Jag nästan saknade den där kaotiska så kallade förfesten hemma. Också den hör ju till vår berättelse om julen.

Vi suckar ofta över all stress som kommer med julen. I år får många av oss uppleva en mera kravfri och därmed också mera stressfri jul, och det är ju en gåva mitt i allt det tråkiga. Samtidigt är jag rädd att en del av oss upplever att både krav och stress ökar i kampen för att skapa en så god jul som möjligt trots att omständigheterna är klart sämre än vanligt.

Hela coronatiden har vi fått öva oss i att vara snälla och nådefulla med både oss själva och varandra. Julen blir något av ett kraftprov. Må vår snällhet och nåd räcka långt och länge. Må den bära oss genom hela julhelgen. Må vi med hjälp av den bära varandra.

Jullov

Jullov. Är det bara jag som är tudelad?

För det första: jag älskar min familj. Att jag får höra ihop med dem är typ det bästa som finns. Men vi gör oss nog allra bäst när vi får naturliga pauser från varandra, och jullov i allmänhet och jullov 2020 i synnerhet erbjuder rätt få sådana pauser. Så det är med tudelning jag ser fram emot jullov.

Är det bara jag?

Kanske. I så fall kommer här några tips till mig själv. Och om det finns någon annan tudelad där ute kanske något av tipsen kan landa rätt också hos den.

1. Grips inte av panik om det är riktigt mycket bråk och dålig stämning de två-tre första dagarna. Det brukar ta några dagar att landa i lovliv. Så grips inte av panik. Det blir bättre.

2. Var utomhus varje dag. Helst i dagsljus. Om sådant finns. Tvinga de andra att vara utomhus varje dag. De mest motvilliga utomhusvistarna är tyvärr ofta de som behöver utomhustiden allra mest.

3. Ge varandra tid. Om det finns två vuxna i din familj, ge varandra lite paus. En sovmorgon här, en lässtund där, en promenad här. Att ansvara ensam en halvtimme är lite. Att få en ansvarsfri halvtimme är massor.

4. Ha en skärmplan. Om du inte tycker om att argumentera om speltid varje dag är det bra att ha en plan redan från början och sedan hålla sig till den.

5. Ha en matplan. Ännu efter tolv och ett halvt år som förälder kan jag tas på sängen av att det ska lagas mat varje dag. Smarta och enkla lösningar och storkok är nyckelord om vi ska ta oss igenom jullovet med vett i behåll.

6. Gör roliga saker. Sådant som åtminstone så gott som alla tycker att är roligt. Brädspel. Högläsning. Bakning. Hos oss fungerar sådant.

Sedan är det ju faktiskt helt fantastiskt också. Tänk att vi får vara tillsammans så länge med så få måsten. Tänk att vi får ha varandra.

Just nu känner jag mig nästan odelat positiv. Fråga mig igen på söndag.

Eller inte.

Förra jullovet (och de flesta andra) räddades av att vi levde storfamiljsliv. Saknaden nu är enorm.

Enorma mängder papper

Jag antar att daghemspersonal är härdat folk som tar det mesta de hör med en nypa eller näve salt. Ändå känns det faktiskt liiite besvärligt när Hilde kommer hem med sina alster från dagis och berättar att hon på en bild har ritat mig med en bebis i magen.

Här krävs det ett lastbilsflak med salt. Minst. Och nu får jag försöka bära det här med någon slags värdighet och bekämpa instinkten att förklara att jag faktiskt inte har en bebis i magen nästa gång jag träffar daghemspersonalen.

Hilde hade också ritat ett familjeporträtt där låtsaskompisen Lullu också finns med. Så nu vet vi hur hon ser ut, även om jag måste erkänna att porträttet inte var riktigt så tydligt att jag skulle känna igen Lullu på gatan.

Det går åt enorma mängder papper hemma numera. Det känns som om vi kasserar trettio teckningar om dagen, minst, men att det dyker upp dubbelt så många till varje dag. Även en sann vän av kreativitet kan tycka att gränsen kommer emot någonstans, men en sann vän av precis allt som tyder på att vår Hild kan och vill använda sin syn vet inte vad gränser betyder utan bara älskar och köper villigt hem mer papper.

Familjen och Lullu. Här kunde en läsartävling vara på sin plats. Vem på bilden är Lullu?

Mammatjusare

Vi krockar rätt ofta, jag och min Arv. Vi har rätt olika syn på rätt mycket och hans temperament är lika häftigt som… Tja, mitt eget i mötet med hans. Ingen på den här jorden framkallar lika starka känslor i mig som han gör. Han spränger alla mina ramar. Har gjort det ända sedan han föddes.

Men varje kväll läser vi tillsammans och i den stunden är vi helt samspelta. Våra själar sjunger exakt samma sång i exakt samma tonart när vi får mötas kring en bok. Vi pratar en hel del om det som händer och skulle kunna hända i berättelsen och vi lär oss nya ord.

i läste Astrid Lindgrens Mästerdetektiven Blomkvist för en tid sedan. Boken har ju några år på nacken – skulle faktiskt tillhöra coronariskgrupp om den var en människa – och sådana böcker lär en verkligt många nya ord. Ordet tjejtjusare dök upp.

– Vad är det? frågade Arvid.

Jag förklarade. Han sa att han förstod.

– Jag är en mammatjusare, sa han.

Och då visste jag att han förstod exakt.

För en mammatjusare är han verkligen. Har varit det ända sedan han föddes.

Jag vet inte!

Vissa dagar får jag skavsår i öronen av alla frågor.

– Får jag ta en pepparkaka?

– Får vi ta ett glas cokis till maten?

– Får jag spela en kvart till?

– Får vi baka kokosbollar?

– Kan jag få i duschen imorgon istället?

Ofta har jag lust att ropa Jag vet inte! För rätt ofta är det sant. Jag vet faktiskt inte.

När barnen var riktigt små tyckte jag det var lätt att lita på magkänslan. Ska hen ha den här mössan eller den varmare? Ska vi rebelliskt börja med fast föda vid fyra månader eller köra mjölkkost tills barnet fyller ett halvt? Ska vi ha fasta rutiner eller flexa spontant?

Med åren har det blivit svårare. Frågorna är inte lika enkla längre och då talar magkänslan inte längre lika starkt och tydligt.

Ingen vet bättre än vi vad som blir bäst för just våra barn. På ett sätt är det en tröstande tanke, på ett sätt är det en skrämmande sådan. För om vi faktiskt vet bäst… Då händer det nog ibland att ingen vet speciellt mycket.

Jag har aldrig trott på att låtsas veta när jag inte vet. Så jag minns att jag för typ ett år sedan förklarade för Ingrid att det här ju är första gången vi är föräldrar och att det ibland är svårt för oss att veta vad som är bäst. Att det blir rätt ibland och fel ibland men att vi alltid vill hennes bästa och gör så gott vi kan.

Jag tror att hon förstod. På något märkligt och nådefullt sätt tror jag det.

Jag inser ju att frågorna inte blir lättare i framtiden heller. Men jag tror att vi har en chans om vi fortsätter vara ärliga med att det är svårt att veta ibland. På något märkligt och nådefullt sätt tror jag det.

Från en tid då jag visste mer och oftare än nu

Tio år

I tio år har Fredrik fått luciabesök hemma på luciadagen. Nej, det är inte sant. Han har faktiskt fått luciabesök hemma betydligt längre än så, men i tio år har luciabesöket dokumenterats.

Det har nog hänt sig att resan till någon bild inte varit direkt vacker, men ingen resa har än varit så ful eller dyr att vi ens övervägt att sluta. Och alla sjunger alltid med för full hals, även om just det inte syns på bilderna.

I år ingick för första gången Sankta Lucia byxorna kliar-varianten. MED rörelser. Det är ett pris jag villigt betalar för att få den där luciastunden med mina människor.

Tio år av luciabilder. Jag ser fram emot tio till.

När livet vägrar anpassa sig

Den här dagen hade riktigt dåliga förutsättningar. Det kan ju lätt bli så när ett barn är vaket ännu halv två på kvällen (natten? morgonen?) och ett annat vaknar redan kvart över sex på morgonen (natten?).

Jag bara älskar när livet vägrar anpassa sig till riktigt dåliga förutsättningar. Den här dagen blev mot många odds så fin och innehöll så mycket.

Händer det att du nyper dig själv i armen och undrar om det här faktiskt är ditt liv? Om just du faktiskt fick allt det här och framför allt alla de här? Det händer mig. Det hände mig idag.

Det bästa med den här dagen var att den var stor i all sin enkelhet. Det var inget glitter och inga fyrverkier, det var storhet i det helt vanliga och vardagliga. I min bok är den sortens storhet den största.

Tack.