Jag antar att daghemspersonal är härdat folk som tar det mesta de hör med en nypa eller näve salt. Ändå känns det faktiskt liiite besvärligt när Hilde kommer hem med sina alster från dagis och berättar att hon på en bild har ritat mig med en bebis i magen.

Här krävs det ett lastbilsflak med salt. Minst. Och nu får jag försöka bära det här med någon slags värdighet och bekämpa instinkten att förklara att jag faktiskt inte har en bebis i magen nästa gång jag träffar daghemspersonalen.

Hilde hade också ritat ett familjeporträtt där låtsaskompisen Lullu också finns med. Så nu vet vi hur hon ser ut, även om jag måste erkänna att porträttet inte var riktigt så tydligt att jag skulle känna igen Lullu på gatan.

Det går åt enorma mängder papper hemma numera. Det känns som om vi kasserar trettio teckningar om dagen, minst, men att det dyker upp dubbelt så många till varje dag. Även en sann vän av kreativitet kan tycka att gränsen kommer emot någonstans, men en sann vän av precis allt som tyder på att vår Hild kan och vill använda sin syn vet inte vad gränser betyder utan bara älskar och köper villigt hem mer papper.