Vissa dagar får jag skavsår i öronen av alla frågor.

– Får jag ta en pepparkaka?

– Får vi ta ett glas cokis till maten?

– Får jag spela en kvart till?

– Får vi baka kokosbollar?

– Kan jag få i duschen imorgon istället?

Ofta har jag lust att ropa Jag vet inte! För rätt ofta är det sant. Jag vet faktiskt inte.

När barnen var riktigt små tyckte jag det var lätt att lita på magkänslan. Ska hen ha den här mössan eller den varmare? Ska vi rebelliskt börja med fast föda vid fyra månader eller köra mjölkkost tills barnet fyller ett halvt? Ska vi ha fasta rutiner eller flexa spontant?

Med åren har det blivit svårare. Frågorna är inte lika enkla längre och då talar magkänslan inte längre lika starkt och tydligt.

Ingen vet bättre än vi vad som blir bäst för just våra barn. På ett sätt är det en tröstande tanke, på ett sätt är det en skrämmande sådan. För om vi faktiskt vet bäst… Då händer det nog ibland att ingen vet speciellt mycket.

Jag har aldrig trott på att låtsas veta när jag inte vet. Så jag minns att jag för typ ett år sedan förklarade för Ingrid att det här ju är första gången vi är föräldrar och att det ibland är svårt för oss att veta vad som är bäst. Att det blir rätt ibland och fel ibland men att vi alltid vill hennes bästa och gör så gott vi kan.

Jag tror att hon förstod. På något märkligt och nådefullt sätt tror jag det.

Jag inser ju att frågorna inte blir lättare i framtiden heller. Men jag tror att vi har en chans om vi fortsätter vara ärliga med att det är svårt att veta ibland. På något märkligt och nådefullt sätt tror jag det.