Och så kom en dag – igår – när över 2600 unika besökare läste min blogg. Så många hat sagt så fint. Jag har varit dålig på att tacka, mest för att det var så mycket annat igår, men jag känner mig väldigt rörd och alldeles till mig.

Kanske det var därför jag grät typ åtta gånger när jag igår såg Little women med en syster. Och kanske det var därför jag grät fyra gånger när vi idag såg dagens avsnitt av En ohederlig jul med familjen Knyckertz. Fyra gånger är jättemycket på drygt tretton minuter!

Mest tror jag att jag grät för att livet sällan är så tydligt som på julen. Allt vi har och allt vi saknar blir så uppenbart. Därför grät jag. Av tacksamhet för att just jag har så ofantligt mycket och framför allt så ofantligt många just nu. Av sorg och frustration och ilska för att andra just nu saknar så mycket. För att de dagligen frågar sig hur de hamnade där de är nu. För att livet kan kastas omkull på så kort tid och för att ingen av oss någonsin vet hur vår morgondag ser ut.

Det vet inte jag heller. Men jag får leva mitt liv i orubblig tro på att Gud vet och på att jag får vila i det och i honom. Trots all ovisshet och osäkerhet behöver jag inte vara rädd. För mig gör det hela skillnaden. Det är det bästa som finns.

Bara därför kunde jag gråta.