Jag är ju hennes mamma hela tiden. Varje sekund. Hundra procent. Men i praktiken har hon numera en rätt stor del av sitt liv utanför mig och mitt och det blir inte alltid så mycket tid för oss två. Tänk. Att jag som för tio år sedan gick lite sönder av tanken på att jag aldrig mer skulle få vara ifred igen nu kan sitta och längta mig lite sönder efter att hon ska vilja vara med mig.

Den senaste veckan blev helt annorlunda än vi någonsin hade kunnat tro. Så mycket mörker, så mycket sorg, så mycket smärta. Och det är inte slut än. Inte på något sätt.

Men något som har gett mig ljus, glädje och helande den senaste veckan har varit att hon och hennes liv har funnits ovanligt och väldigt nära mig och mitt. Vi har pratat massor. Sett en hel del film och tv-serie. Spelat sjukt mycket yatzy och ätit ohemula mängder glass. Vi har fått mycket tid för oss två och vi har fått märka hur tätt vi hör ihop med varandra och hur kort vägen till den andra är när det gäller.

Hon är helt underbar. Så smart, så rolig, så varmhjärtad, så målmedveten och så driven. Hon är min älskade dotter och att jag får vara hennes och hon min… Det är typ allt.