– Mamma, nu när jag har mina nya glasögon ser jag nog bättre!

Utbrister hon. Och visar. Minns själv att hon för några månader sedan på ögonsjukhuset inte kunde se vissa detaljer i en bild i en bok. Nu ser hon. Sandlåda. Hund. Barnvagn.

Jag börjar nästan gråta.

Exakt hur bra eller dåligt hon ser kommer vi inte att få veta på några år ännu, men varje gång hennes syn överraskar positivt är en gång att fira. Varje gång hon ser detaljer i en bild. Varje gång hon visar att hon vågar och behärskar sin balanscykel. Varje gång – och det är många gånger – som hon studsar fram istället för att gå.

Och allra mest: varje gång hon frimodigt kastar sig in i lek på det som åtminstone ser ut att vara väldigt lika villkor som hennes kompisar.

Inte är det ju konstigt att jag nästan börjar gråta.