Till ljudet av begravningsklockor

Livet i prästgård innebär ibland att kanelbullarna rullas till ljudet av begravningsklockor. Jag räknade inte, men jag vet att kyrkklockorna ringde åtminstone femton minuter. Två plåtar. Det finns något vackert i det, att den döda liksom får ta all den platsen. Hur lite eller mycket plats vi än tog på jorden får vi den platsen när vi sedan gått vidare.

Det är förstås inte så att vi är lika efter döden heller. Vissa begravningar får hela städer och nationer att hålla andan, andra har bara prästen där. Hur din begravning ser ut säger förstås inte allt om hur ditt liv såg ut, men något säger det.

Medan jag brer ut smör över bulldegen konstaterar jag att jag inte vet var jag skulle begravas om jag skulle begravas nu. Det finns faktiskt ingen plats som är given. Har du det? En given plats?

Att inte ha det säger förstås inte allt om mitt liv, men något säger det.

2 reaktioner på ”Till ljudet av begravningsklockor

  1. Jag har tidigare nog alltid tänkt mig att begravas på kyrkogården där jag växte upp (=50 mil från där jag bor idag). Men så dog min mamma för nio år sen, och ville bli begravd just på kyrkogården där HON vuxit upp. Den har jag imgen koppling till, och knappt hennes man heller. Självklart respekterar jag hennes önskan, och åker dit ca en gång om året (tänker på henne kanske 2-300 ggr om året). Men jag har sagt till min man att om jag dör medan barnen är små så vill jag ha en gravsten som är nära för dem att åka till, och har jag turen att leva länge så har jag tänkt ta reda på var det finns nån fin minneslund.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s