Kärnan i min tro

Linns inlägg om boken En liten skillnad fick mig att vilja beskriva kärnan av min tro.

Min tro är det mest stabila jag har. Jag litar mera på den, jag lutar mera på den, än på något eller någon annan. Faktum är att du antagligen skulle kunna säga vad som helst, argumentera hur väl som helst, komma fram med vilka vetenskapliga bevis som helst mot Guds existens. Och jag skulle nicka. Le. Hålla med, rentav. Men gå därifrån med en tro lika orubblig som den jag kom med. Det biter inte på mig. För jag bara vet. Så där som man gör ibland. Man bara vet att det här är rätt utbildning. Att det här är det man vill göra med sitt liv. Att det är den här personen man vill leva med. Man bara vet. Jag bara vet att Gud finns. Det låter absurt, jag vet. Det är knappast sant, det borde inte kunna vara sant. Men trots att de flesta hävdat motsatsen har ingenting hittills kunnat rubba det som jag i mitt hjärta är alldeles övertygad om att är sant.

Min tro är att följa. Alla följer vi någon eller något. Hur fria vi än vill vara eller tror oss vara så följer vi. Under mina snart 30 år på den här jorden har jag inte hittat något vettigare alternativ än att följa Jesus. Han är ju så sjukt bra. Och det intressanta är ju att de flesta är rörande överens om det, att han var en klok man med bra idéer. Också de som hävdar att han var en falsk lögnare och att de som försöker följa honom idag är idioter brukar i allmänhet tycka att Jesus var rätt lyckad.

Min tro påminner mig om vad jag i grunden tycker att är viktigt och sant. Den är grunden för de värderingar jag har. Varje människas oerhörda värde. Att behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Att inte samla skatter på jorden. Sanning. Att ytan är inget och det inre är allt. Att mina tillgångar och resurser inte är bara mina. Visst kan man hävda att det skulle vara ädlare om allt det där bara fanns i mig själv också utan min tro. Och säkert gör det också det i viss mån. Men de gånger jag inte riktigt orkar, de gånger jag i egoism och själviskhet och lathet inte riktigt vill så påminns jag om vad jag egentligen vill och tror på varje gång jag går till kyrkan, ber en bön eller ser ett kors runt en hals på bussen.

Min tro ger mig en tacksamhet och en ödmjukhet som jag värdesätter. Jag tar egentligen ganska få saker för givet. När saker och ting går väl så är det inte för att jag är så förträfflig och har jobbat så hårt – det är en gåva. Ibland ligger gåvan i det att jag orkat jobba hårt, men också det ser jag som en gåva. Att ha människor i min närvaro som inte alltid orkat, kunnat och förmått får mig att känna en enorm tacksamhet de gånger jag orkar, kan och förmår.

Min tro är övertygelsen om att allt har en mening. Det här är oftast något jag älskar, den här känslan av att varje dag, varje människomöte och varje samtal kan vara betydelsefullt. Jag tror, helt på allvar, att vi allihopa varje dag påverkar den värld vi lever i. Vi gör den bättre eller sämre. Valet är vårt eget. Kampen, striden är vår. Varje dag.

Min tro är att jag är älskad för den jag är. Gränslöst älskad. Värdefull i all min brist och skröplighet. I alla mina tillkortakommanden och besvikelser. Han som ser allt och vet allt älskar också allt. Universums skapare ser på mig och tycker att jag är kalas. Lika älskad är du. Lika kalas är du. Mitt i din brist och skröplighet. I dina tillkortakommanden och besvikelser. Det finns En som inte räknar dina pengar, dina studiepoäng, dina prestationer på ditt cv, dina valkar på magen, dina kompisar på Facebook, dina viktiga uppdrag, dina betydelsefulla kontakter, dina kilometer på Runkeeper…

Min tro betyder massor, mycket. Mest. Jag håller Gud i handen när jag är glad och när jag är ledsen och när jag är någon av alla de där nyanserna däremellan. Tror jag att den gör mig till en bättre människa än du? Absolut inte. Tror jag att den gör mig smartare? Nej igen. Tror jag att den gör mitt liv mera meningsfullt? Inte.

Men den är det i särklass bästa jag har. Den är grunden för allt det andra. Ibland känner jag mig som en hycklare när jag säger att tron är viktigast, för det finns många dagar som jag ägnar många andra betydligt mindre viktiga saker betydligt mera tid. Men om du skulle börja plocka bort saker ur mitt liv är jag rätt övertygad om att tron är det jag skulle klamra mig fast vid allra längst.

Advertisements

10 thoughts on “Kärnan i min tro

    • Tack för din uppriktiga och verkligt fina kommentar! Den värmer, verkligen. Som alltid när man skriver om det som kommer riktigt nära och är riktigt viktigt så betyder det mycket att någon läser och tycker om. Stort, stort tack!

  1. Fint, fint! Väldigt fina tankar. Jag blev så glad över att Linn hade skrivit om boken. Härligt att den kristna tron får också positiv uppmärksamhet i bloggvärlden :). Det är så härligt att du skriver ganska ofta väldigt fina, djupa och personliga texter om din tro.

  2. Tack för din text! Jag tycker det är tråkigt att tro ofta anses för privat att prata om – själv blir jag alltid så glad att läsa om hur andra tror och tänker! Att ibland få hålla med och nicka i samförstånd och ibland få utmana sin egen övertygelse med helt motsatta åsikter. CS Lewis lär ha sagt (andrahandsinformation) att man skall vara försiktig med vad man läser om man vill förbli ateist. Lite så har det varit för mig också – andras texter har betytt så mycket även om jag aldrig har tvivlat så mycket att jag skulle ha varit nära att tappa tron. Och för att citera en annan författare så kan jag helt enkelt inte tro på något annat, det finns inget val eftersom det (för mig) inte finns något bättre alternativ.

  3. Kunde inte ha sagt det bättre själv! Vackert skrivet! Jag hade en liknande händelse idag som du skrev om, att det spelar ingen roll vad ändra säger eller vilka bevis dom kommer med, jag bara vet! Som en man sa till mig en gång, Gud är god och finns på riktigt 😉

  4. Tack. Tack. Tack. Läser flera gånger, skall läsa ännu fler. Det är så sant och så enkelt samtidigt och så otroligt motstridigt men hållbart. Ambivalensen förklarad liksom i just det här” Jag vet”.
    Tänker mej att “vetskapen” skall omfatttas med alla dom väsenled en männniska är för att Gud inte skall bli endast intellekt, emotion, tankelek,lag,dogm eller ohejdad vana. Är det kanske så vi måste ta emot? Med allt det vi består av? Samtidigt och jämbördigt?
    “Vet” inte lika klart som du, men vet att käleksfull klarhet i visshet är det som är sant, helt enkelt.

  5. Som jag sagt för och tänker ännu … Jag skulle också villa tro så men jestas jag kan inte få till att tro så säkert och tryggt fast jag vill! Vackert skrivet Amanda.

  6. Mycket bra skrivet säger också jag fast jag inte själv tror på samma Gud. Jag växte upp i Kristet hem, gick i kristen klubb i kyrkan och uppträdde där väldigt ofta. Vet inte hur det blev så motsridigt, men en dag var det slut.
    Tron på de saker du nämnde har dock inte fallit bort, tvärtom, man får ju kämpa lite för att minnas detta bara i sig själv. Och helt ateist är jag inte, men min Gud är nog nåt annat än en person. Men kärlek, godhet och den inre styrkan och skönheten tror jag på. Men kanske min gud är själva livsglädjen, gnistan, viljan att finnas till. Funderade mycket på detta i övre tonåren då jag djupdök i mig och tänkte en massa på universum och annat sådantdär smått och gott. 😉

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s