I dag har det gått tio månader sedan världen blev ny. Sedan världen blev bättre. Sedan Hilde kom till oss. 

I dag är hon kvick och snabb och energisk. Nästan aldrig stilla, nästan alltid på gång. Hon ställer sig upp med stöd och kan gå med stöd av soffa och bord. 

Hon äter otroliga mängder mat. Det går ungefär tio barnmatsburkar om dagen. Hon sover en timme på förmiddagen, två på eftermiddagen och elva och en halv timme på natten. Hon har två tänder och typ tre på gång. 

Hon är otroligt allergisk mot mjölk. En enda gång har vi testat och då spydde hon två gånger och svällde upp samt fick utslag både i ansiktet och på händerna. Det vet vi, men det mesta gällande allergier vet vi ännu inget om. Hon har fortfarande en problematisk hud, men det problemet drunknar fortfarande i allt det fantastiska hon är och har. 

Hon är på gott humör för det mesta. Länge, länge pysslar hon för sig själv. Kryper omkring och upptäcker sin värld. Hon leker mycket och helst med sina syskon. Hon tuggar på allt. Hon skrattar mycket. 

Det var så svårt i början. Det är så enkelt nu. Tänk om jag hade vetat då hur snabbt det skulle vända. Hur totalt.

Hon är sol och glädje och liv. 

Hon är Hilde och hon är vår. 

Hilde i väntrum på sjukhus för någon vecka sedan.