Nio dagar tog det att sticka den här tröjan till Arvid, i den lilablå nyans han själv valde. 

Till Arvid? frågar du dig nu. Sist du såg honom var han ju mindre till växten och hade betydligt kortare hår. 

Din fråga är berättigad. Jag stickade en tröja för en sexåring, gick ner i stickstorlek eftersom jag stickar löst men resultatet är ändå en tröja som passar vår nioåring betydligt bättre. 

– Okej, du kan få tröjan nu och så kan jag ta den sedan när den passar mig, sa Arvid. 

Inte. Föga överraskande totalvägrade han släppa taget om den tröja som lär passa honom först om några år. Så vi har nu beställt mer garn i exakt samma lilablå nyans. Då blir det en tröja för en fyraåring. Med minst lika små stickor. Och då kan tröjan på bilden få en ägare som kan bära den.

Det tog alltså nio dagar att sticka tröjan. Och sedan tog det ungefär lika länge att få in Arvid i tröjan när den var klar och skulle provas. Jag hade helt klart inte respekterat det här med att maska av löst i halsen. Arvids öron var röda en kvart efter att vi tryckt in honom i tröjan. Så då försökte jag sprätta upp halsen, men jag hade helt klart respekterat det här med att fästa trådarna. Om möjligt för mycket. Till sist klippte jag helt kallt upp halsen med sax och förvånansvärt bra gick det att rädda. 

Så noga behöver ju ingen titta. 

När jag ser på andras föräldraskap ser jag mycket som jag tycker att är märkligt. Barn som får spela dataspel fyra timmar om dagen. Barn som får dricka varm choklad till frukost sju dagar i veckan. Barn som får sin vilja igenom efter att ha skrikit en halvtimme. Och barn som äter broccoli och blomkål utan att irågasätta konceptet. Barn som för ut roskisen utan att klaga. Barn som lägger sig när det är dags och inte har tjugotre helt irrelevanta ärenden efter det. 

Ja, jag ser mycket märkligt när jag ser på föräldrar omkring mig.

Men. När jag ser på deras föräldraskap ser jag aldrig våld och aga. Jag tror faktiskt inte att någon jag känner slår sina barn. 

Bubblan spricker igen en gång när jag läser kommentarer på svenska.yle.fi. Ingenstans spricker mina bubblor lika ofta som i just det kommentarsfältet, kanske för att jag inser att de som kommenterar där troligtvis lever så nära mig att de kunde finnas i just min bubbla. 

För när det kommer till barnaga lever jag i en bubbla, en som jag vägrar släppa taget om. Aldrig någonsin tänker jag slå mina barn och aldrig någonsin kan jag förstå att så många verkar tycka att aga är helt rimligt. Hur tänker de människor som slår sina barn? Hur känns det att slå med samma hand som bär, håller, klär, badar, matar, vårdar och kramar barnet? 

Det övergår mitt förstånd. Må det alltid göra det. 

Inte för att jag inte vet hur hopplös en förälders maktlöshet känns. Det vet jag. Det tror jag att så gott som alla föräldrar vet. Men det är långt mellan att känna maktlöshet och att slå. Det går en benhård gräns mellan att inte slå och att slå. Jag vill aldrig gå över den gränsen.

Det är svårt att vara förälder och vissa dagar är det rentav jättesvårt. Men ingen dag har jag tänkt att det skulle vara lättare om lagen bara lät mig slå. Som om jag då plötsligt skulle ha tillgång till det saliggörande verktyget.

Nej. Hu. 

Aldrig. 

Bild: Maria Hedengren

Livet tar ju en lite vart det vill och i dag stod jag halva dagen vid en idrottsplan och såg barn som inte längre kallas lågstadiebarn springa, hoppa och kasta. 

På nästan fyra timmar såg jag ingen ta en förlust dåligt trots att jag såg väldigt många ta förluster. Inga tårar, inga vredesutbrott och inga bortförklaringar. 

Däremot såg jag stor, stor glädje och jag undrar om det finns någon vackrare glädje än den som delar andras? Jag tänker på min dotters klasskompisar. Hur två av pojkarna, som jag nog aldrig mer än hälsat på, kom fram till mig och med stor beundran kommenterar min dotters prestationer. Ännu mer tänker jag på flickan som hoppade och tjöt av lycka då hennes kusin kom på första plats och hennes bästa vän kom på andra plats. 

De barnen borde få stå på prispall. Och på sätt och vis gör de ju det hela tiden; den som uppriktigt kan glädja sig också med andra har så otroligt många fler chanser till glädje  och blir troligtvis de största vinnarna i slutändan. 

Arvid har en väg att vandra innan han kommer upp på just den prispallen. När Ingrid sprang förbi oss första varvet utbrast han besviket: 

– Oj nej! Hon är inte först! 

Och när hon kom förbi andra varvet utbrast han med tårar i rösten: 

– Oj nej! Hon kommer att få medalj! 

Vi har alldeles för lite tid på oss att packa. Vi frågar oss hur vi egentligen tänkte och sanningen är antagligen att vi inte tänkte alls. Vi har varit föräldrar i nio år och vi underskattar fortfarande hur länge det tar att packa. Varje gång. 

Hela familjen ska vara borta över veckoslutet. Det betyder övernattning vilket betyder sängkläder för fem personer. Vilket kan låta som en liten sak men vilket kan vara en enorm sak. Det betyder också resesäng för en. Eftersom veckoslutet är i mitten av september betyder det regnkläder för alla. Eftersom veckoslutet är på en lägergård betyder det badkläder för de köldtåligaste. Fem pyjamasar, fem tandborstar – vi glömde en — och fem jackor. Eftersom en är en bebis betyder det vårservetter, blöjor, flaskor, barnmatsburkar, haklapp, nappar. Och så helt vanliga kläder åt alla. Handdukar. Gosedjur (Arvid hade med de fem allra, allra viktigaste), böcker, stickning… 

Vi trodde att det skulle gå på tjugo minuter. Samtidigt som en av oss vuxna skulle förse Hilde med middag. Det tog fyrtiofem minuter. Försenade och hungriga sitter vi alltså i bilen en hel halvtimme senare än planerat. 

Och jag och Fredrik skrattar tillsammans. Åt eländet. Har råd att driva lite med den andras tillkortakommanden, förseningen till trots.

Där och då tänker jag att det är ett av kärlekens många ansikten; att kunna välja det gemensamma skrattet i en situation där stress och frustration och irritation skulle vara det mest naturliga. Inte kan jag annat än älska en människa som får mig att skratta då, en människa som skrattar åt mig då. 

Det finns ingenting som luktar romantisk komedi eller starkt drama över honom och mig. Men det finns ett vi som doftar vardag. Riktigt, riktigt bra vardag. Jag väljer alla gånger det andra framom det första. 

Vi och vår vardagsdoft. Förevigade av Matilda Audas Björkholm

Jag tycker inte om det där uttrycket som antyder att problemen växer med barnen, även om jag inser att det är mångas verkliga erfarenhet. Problemet är väl att många med små barn också har det jobbigt och att sådana uttryck på något sätt förminskar och/eller underkänner deras verkliga erfarenhet. 

Dessutom är min erfarenhet hittills att det är det roliga som har vuxit med barnen. 

Med det sagt; allt är inte fest och glädje med barn som håller på att bli stora. Det kommer en ny sorts sorg med barn som man kan och får förvänta sig något av. När en treåring klarar av att fixa en egen smörgås är det stort. När en nioåring inte klarar av att plocka undan efter smörgåsfixandet är det litet. När en tvååring kastar sig på golvet och skriker är det förlåtet – också om det sker i butiken. När en nioåring ylar av ilska och besvikelse en hel halvtimme är nåden inte speciellt nära – ens om det sker hemma. Den där nya sortens sorg lär väl bara växa med barnen, tänker jag. Hur frustrerande är det med femtonåringar som inte vet var kylskåpet ligger? 

Men med det sagt; det är en härlig tid vi lever i nu. En rik. En möjligheternas. En skrattens.

Med mina två ganska stora. 

Det finns helt vanliga dagar och så finns det dagar då jag kan berätta att jag ska få träffa Tomas Sjödin. Och vet du vad? Du får vara med! På en bokmässa nära dig i slutet av oktober:

Det kan hända att du inte vet vem Tomas Sjödin är. I så fall tycker jag lite synd om dig samtidigt som jag är enormt avundsjuk. Du har nämligen så mycket fint framför dig att upptäcka. Här har jag för några år sedan berättat om det jag upptäckt i mötet med hans texter och tankar. Jag kallar honom en av mina husgudar och det är lika sant i dag som det var då. 

Det blir en stor stund för mig. Det blir en ännu större stund om du vill dela den med mig.  

(Jag kommer också att intervjuas på bokmässans söndag klockan 15. Du är naturligtvis lika välkommen då.)



Jag har levt i amningsbehå i snart ett och ett halvt år. Nästan lika länge har jag längtat efter ett roligare behåliv. För någon vecka sedan slutade jag amma Hilde och jag letade direkt fram en juvel i underklädeslådan. Äntligen! 

Den passade inte.

Och då menar jag inte att den satt lite ovekvämt eller osmickrande, jag menar att den inte satt alls. Som i att den var helt oanvändbar. 

Letade fram nästa juvel. Lika illa. Så jag slutade leta.

Jag ska ge det lite tid, men om inte mina gamla behåar skärper sig snart så köper jag nya. 

Är det ett nederlag? Att inte kunna använda sina vanliga underkläder? Kanske. Men inte ett nederlag som jag tänker gräva ner mig i.

Jag förstår min egen och andras längtan efter den kropp vi en gång hade, men jag tror att vi behöver bli bättre på att inse att den kroppen faktiskt inte är den kropp vi ska ha resten av livet. Kroppen lever ju – tur är väl det – och med det livet kommer naturligtvis förändringar. Vi behöver inte tycka om de förändringarna, men jag tror att vi behöver lära oss acceptera dem. Alternativet är helt enkelt så fruktansvärt jobbigt.

Jag vill bara känna mig som mig själv igen, tänker jag och säkert många andra ibland. Jag försöker lära mig att hitta mig själv också i en kropp som inte är vad den en gång var. Jag vill inte vara beroende av en viss behåstorlek, ett visst midjemått eller ens en viss känsla. Jag själv är större än så. Du själv är större än så. 

Den kropp jag hade som sjuttonåring är ingen evig mänsklig rättighet. Knappt ens en mänsklig möjlighet, förfallet kommer tidigt. Men den där sjuttonåriga kroppen kan bli en mänsklig tröstlöshet och hopplöshet om jag inte släpper greppet om den. 

Jag förstår både mig själv och alla andra som längtar tillbaka till något annat. Det är svårt att låta bli i en värld som hela tiden upplyser oss om att vi inte duger som vi är. Men jag tänker envist fortsätta försöka trotsa. Och vara snäll mot mig själv varje gång jag faller och nästan hinner tänka att jag måste anpassa mig efter gamla underkläder. 

Med Hilde några dagar. Med en nyförlöst kropp som inte kändes som min. Men som var min. Lika mycket min som den kropp jag har i dag. Lika mycket min som den kropp jag hade som sjuttonåring. 

Dansarna får inte längre dansa på TPS matcher. Diskussionen går het i kommentarsfältet. Det här är ju en viktig fråga.

Och jag är faktiskt inte det minsta ironisk. Det är en viktig fråga. 

Jag tänker som jag ofta gör; är det här något jag önskar mina egna döttar? Bland annat därför har jag svårt att se prostitution som ett jobb. Bland annat därför tycker jag att skönhetstävlingar suger. Och bland annat därför tycker jag inte om dans på hockeyläktaren. 

Jag tycker om dans och jag inser att det är både en konstform och en sport. Fredriks systerdotter dansar och jag bara älskar att se filmklipp från hennes uppvisningar. Uppvisningar dit publiken kommit just för att de vill se henne dansa. Inte för att de vill ha något att slötitta på när hockeyn inte är tillräckligt underhållande. Som om kvinnornas dans duger bara när männens hockey inte levererar. 

Jag tycker inte att dansen behöver finnas på läktaren. Jag tycker att dansen behöver få funnas på sina egna arenor för sin egen skull. Och jag tycker inte om tanken på att mina döttrar eller systerdöttrar eller elever ska vara ögongodis och pausunderhållning för hockeyfans. Och då tycker jag naturligtvis inte heller att någon annans döttrar eller systerdöttrar eller elever ska vara det. 

Ibland undrar jag varför jag ens går till kyrkan. Det är på många sätt ett hopplöst projekt just nu. Livet med småbarn är många saker, men kyrkvänligt är det sällan.

Jag hörde inte många ord i dagens predikan. Det kan bli så när Hilde är med och när Arvid är på dåligt humör. Men någon gång mellan att en matburk värmdes och ett utbrott hanterades så hörde jag om när Jesus säger till den rike ynglingen att han ska sälja allt han äger och ge till de fattiga.

De orden förgör mig varje gång. Om jag en dag kan höra de orden utan att må dåligt tror jag inte att jag har kommit ända fram, jag tror snarare att jag i så fall har slutat försöka komma rätt.

Jag påminns om min egen brist, ja. Men jag påminns ännu mer om min egen strävan. Mest av allt påminns jag om tacksamheten över att det inte hänger på mig. Inget faller på min brist och inget bygger på min strävan.

Därför går jag i kyrkan.

Därför kommer jag alltid att göra det.

Den visuellt begåvade noterar att det här inte är kyrkan. Direkt. Det är ju ett bröllop. Men i ringen av människor finns en del av de människor som vi träffar i kyrkan på söndagarna. De som vi hör ihop med. De som är lite som familj. Vi står utanför ringen, inte för att vi är utanför utan för att vi har en sovande bebis.

Bild: Maria Hedengren

Mitt stickande är ju (tyvärr) inte en ren framgångshistoria. Ibland går jag från seger till seger och andra gånger går jag till förlust. Någon gång till brakförlust. 

I det här fallet finns det ingen rimlig förklaring. Ingen godtagbar ursäkt. Det finns bara en riktigt märklig tröja.

Jag vill ju bjuda på livet så som det är. Och ibland är sticklivet så här. 

Varsågoda. 

Jag är inte alls ute efter att du ska säga att tröjan är fin. Det är den faktiskt inte. Bilden kanske inte gör den rättvisa, men de som fått se tröjan live har skrattat. Du behöver inte heller säga att den är ful. Det vet jsg redan. Men du får gärna fira med mig. Fira att jag inte gav upp stickningen trots att den här tröjan nog försökte övertala mig. 

Den är ju inte ensam om det. På en skum hylla i mitt klädskåp bor flera likasinnade. De kunde bilda klubb. Organisera sig. De kommer ändå aldrig att vinna.