De förföljer mig, bibelns Marta och Maria. De dök upp för två veckor sedan på församlingshelg, för en vecka sedan på gudstjänst och i dag på kvinnokonferens. Lite får jag förstås skylla mig själv. Den som söker sig till kyrkan tar ju risken att bli hittad av en biblisk person.

De lämnar mig inte, de där systrarna. Kanske för att systrar är något av det viktigaste och mest definierande jag själv har eller kanske helt enkelt för att jag ser den goda strävan i dem båda. För att jag ser bristerna i dem om möjligt ännu mer. För att jag ser dem båda i mig själv. 

Jag har mera Maria i mig, Martan i mig är inlärd. Båda kommer med sina arvsynder, men jag bär latheten bättre än bitterheten och därför är det kanske tur för alla att det är Maria som är min tendens. Just jag är roligare och lättare att ha att göra med när jag känner mig lite för slarvig än när jag känner mig lite för flitig. Men oj, så världen behöver dem/er som av födsel och ohejdad vana är mera Marta. 

Vi har så mycket att lära av varandra.

Jag har kvinnokonferensat i dag. Inte lika mycket som jag ville, men så mycket som jag kunde. Vi var en brokig skara kvinnor – en vildvuxen bukett ängsblommor – som samlades kring något större än vi själva. 

Vi har så mycket att lära av varandra.

En kvinna som tyvärr inte finns på den här bilden fick en vision och bar den hela vägen. Arbetade målmedvetet och outtröttligt. För att vi andra skulle få den här dagen. En dag av gemenskap, uppmuntran och systerskap. Tack, Elina!