Längst bak i kyrkan

Min plats i kyrkan är längst bak. Det blir lätt så bär min man leder gudstjänsten och vi har en bebis med oss. Jag sitter helt enkelt där leksakerna och golvytan finns. Eller sitter och sitter. Jag står ofta, går ofta, lyfter bort bebis från villovägar ännu oftare. Min plats i kyrkan är inte den plats som bäddar bäst för gudsmöten, om vi säger så. Men min plats är den plats som är möjlig just nu. 

Jag erkänner. En del av mig längtar tillbaka till en helt annan plats. 

Men en annan del av mig älskar att sitta på bakbänken i kyrkan. Med ett halvt öga på Hilde har jag ett och ett halvt öga kvar att ägna åt ryggar och bakhuvuden på de människor som har kommit att bli familj. Jag fylls av tacksamhet över att de finns och över att vi hör ihop. Det finns så många där som jag tycker så mycket om. Inte nödvändigtvis för att vi klickar så där naturligt, men för att vi hör ihop så där övenaturligt.

Jag ber för flera av dem under gudstjänstens gång. Att jag får syn på dem från min bakbänk blir en påminnelse om att be. Jag känner vid det här laget mångas mest innerliga böner – de har som sagt kommit att bli familj. En del ber jag för utan att jag har en aning om vad de kämpar med. Jag litar på att Han vet. Mina böner delar jag med den Gud som jag har nåden att få tro att lyssnar.

Och jag inser att min plats längst bak faktiskt inte är så pjåkig. Den är betydligt mer än möjlig. 


Med några av dem jag hör ihop med. 

Advertisements

2 thoughts on “Längst bak i kyrkan

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s