Jag minns hur skönt det var att få börja jobba mitt i oron för Hilde. Oron blev lättare att bära när jag också fick bära lektionsplaner, elevtexter och wilmameddelanden. När jag bar ”bara” henne blev bördan liksom för tung.

I dag är jag ”bara” förälder. Och då blir sorgen stor när ett barn fräser:

– Du har förstört hela min dag!

och ett annat barn målar med kulspetspenna över hela sin överkropp.

Det enda jag skulle kunna sätta på min CV från den här dagen är att jag inte har höjt eller ens vässat rösten en enda gång under hela den kvällsrumba som i skrivande stund inte är över.

Och det är i sanning en prestation värdig vilken CV som helst.

Det är som det är. Vi är som vi är.