Amning kan döda ett parförhållande, menar en uppgiven mamma i dagens Helsingin sanomat. Hon kände sig tvungen att välja mellan bebisen och mannen och valde den senare. Det låter rätt våldsamt. Egentligen valde hon ju mellan att ge bebisen bröstmjölk eller sig själv sin sexlust, och det valet är onekligen mindre extremt.
Men alldeles tillräckligt extremt för att kommentarerna ska hagla. Alla är experter på amning.
Med två dagar (!) till beräknat förlossningsdatum är amning något jag tänker på. Inte mycket, men lite. Jag har tvättat mina gamla amningstoppar så att de är redo om min kropp är det. Jag har skaffat några amningsskydd. Fredrik har letat fram bröstpumpen. Vi går in för amning.
Kanske.
Jag har glädjen att ha ett väldigt oladdat förhållande till amning. Och i det oladdade ingår att jag tänker ge amningen en ärlig chans men att jag inte tänker ge den mer än så. Jag tänker inte offra speciellt mycket på amningens altare. Om det fungerar så fungerar det och om inte så får det vara.
Jag har träffat många kvinnor som har ett så laddat förhållande till amningen. De kanske inte kunde amma. Eller fick amma. Eller ville amma. Och sedan har de fått förklara. Oftare än de ville och för fler än de ville. Jag tycker så synd om dem. Som om livet med en nyfödd inte är tillräckligt utmanande också utan att man ska bära på skam och skuld och oro över en amning som aldrig blev.
Det finns tusen olika orsaker till att en kvinna inte ammar sitt barn. Vi andra behöver inte fundera på om orsakerna är goda nog i våra ögon. Vi behöver, som alltid, bara försöka underlätta livet för varandra. Ingens liv är någonsin för lätt. Det gäller människor i allmänhet och nyblivna föräldrar i synnerhet. Aldrig någonsin är det vår uppgift att döma där.
Vi har inte bara tvättat amningstoppar, skaffat amningsskyddd och letat fram bröstpump. Nej, vi har också köpt mjölkersättning och steriliserat nappflaskor. Det kan ju lika väl bli så att bebisen lever på det.
Bra blir det hur som helst.
Och jag känner mig så tacksam över att jag får känna så. Jag önskar att fler blivande och nyblivna mammor fick ha samm känsla. Jag önskar att vi ville ge varandra det.
Nästan för lycklig 
Vad härligt att läsa dina tankar kring amning. För de ju så det ska vara, fungerar det så är det toppen o fungerar det inte så är det onödigt att ge sig själv dåligt samvete. Stort lycka till då det är dags!
Tack! Det finns så många saker man kan ha dåligt samvete för. FÖR många saker. Jag stryker gärna några onödiga från listan.
Jag blir så otroligt provocerad av den där insändaren. Bebisen är en månad gammal och sexlivet fungerar inte och det är katastrof i parförhållandet?!? Come on. En bebis kastar om hela livet. Sexet kan vänta. Jag hoppas det inte är fråga om en man som kräver sex för att stanna kvar… Sådana finns det också. Fy fan, jag tycker det hela är så otroligt ledsamt och tragiskt och samtidigt provocerande. Men så är jag också en amningsförespråkare. Det är det bästa för barnet och det är värt besväret. Tycker jag. Om mannen inte kan leva utan sexet för att det finns en nyfödd hemma som kräver ALLT av sin mamma så kan han ju bekanta sig lite med sin egen hand eller köpa en sexleksak eller vad som helst. Eller så kan han bara växa upp och sätta andras behov framför sina egna.
Jag håller helt med dig om att mannen känns ytterst osympatisk. Min spontana reaktion är att han nog inte ens är värd hennes sexlust. Men det är en annan fråga. Och den är inte heller min att ta ställning till. Tyvärr finns det en massa kvinnor som stannar kvar hos män som inte förtjänar dem. Jag vet inte varför hon väljer att stanna och jag kan inte döma det heller.
Jag måste säga att jag nog verkligen inte heller förstår henne, eller honom, alls! Du milde, inte är sexet det som bär ett (bra) förhållande, åtminstone verkligen inte så snabbt efter förlossning och livsomställningen! Jag var väldigt deprimerad, länge efter att första barnet föddes. Vi hade inget sexliv på evigheter. Men jag verkar ha en bättre man, han försökte förstå att jag hade också en ny roll i livet , att vara mamma. Med nattvak och senapsblöjor. Inget socialt liv då inte jag kände någon annan med barn och inte visste var jag sku hitta sällskap och heller inte orkade för depressionen. Så sexet var verkligen inte med på listan, med eller utan amning. Sex år har jag ammat mina sammanlagt. Sku aldrig byta bort det, det är ju Alldeles underbart att känna hur man blir ett i matstunden med barnet. Hur det lugnar och tröstar, värmer och mättar. Och jag tycker att man kan, ska man nog ge det en ärlig chans! Visst, det kan vara ett helvete i början, med brännande bröst och skrikande baby. Men båda måste ju lära sig, vänja sig, jobba tillsammans. Och för oss har det varit värt det! Men vi har annars också försökt leva enligt nära föräldraskap, bärt mycket, samsovit. För att jag tror på evolutionen och det är nog rätt modernt med egna rum till babyn och tuttflaska i mun. Men visst är det bra att de finns att använda, vid behov. Tycker nog att man endå, om man valt att bli förälder får sätta sig själv, ens lite, i skymundan de första månader den lilla vänjer sig vid det kalla livet utanför livmodern. Och då SKA den andra vuxna ( om det finns en sådan) stöda och inte tänka på hens egen sexbrist. Morr. Sa ju att jag ammat sex år, den tiden var mina bröst mer eller mindre barnens, men jösses, då har de varit mina (och sambons 😉 ) 9 år i förhållandet och hoppeligen mååånga fler. För man verkar ju liksom kunna lita på att han inte flyr fältet vid små motgångar. (Sorry för den flummiga romanen, amning är bara nåt jag själv sååå sku villa stöda folk med om de inte tror på sig själva. För människokroppen är ju helt otroligt fantastisk som KAN producera både liv och mat! ) Och Lycka till då det gäller. ❤
Jag tycker absolut inte att man ska behöva känna amningsångest, fastän jag är utbildad amningshandledare ❤ själv ammade jag inte mitt första barn längre än en månad, men det berodde helt enkelt på att mjölkproduktionen inte kom igång på allvar, så han blev aldrig mätt utan tillägg. Men, så barnmorska och fyrabarnsmor jag är, känner jag mig förvånad över påståendet att sexlust, eller bristen på den, skulle ha särskilt mycket med just amning att göra. Visst, kroppen är kanske inställd på att inte utsättas för reproduktion på nytt genast efter förlossningen (dessutom rekommenderas faktiskt inte samlag under tiden för efterblödningen, pga. den ökade infektionsrisken), men annars är amning verkligen inget hinder för att ha sex. Och jag hoppas också att det inte är så att hennes man kräver sex utan att hon själv faktiskt vill…
Jag blir så glad av att läsa dina texter. Så underbar syn du har på amning, och du har så rätt.
Amning sägs vara bäst för barnet. Så är det säkert när det funkar. Funkar det inte så är ersättning bäst för både barnet och mamman. Jag var beredd att ge upp amningen efter två veckor men eftersom känslan av misslyckande tog över bestämde jag mig för att försöka. En nästan avslutad amning och en flaskvan kille vände till att bli helamning och flaskvägran. Det var värt besväret men det var inte enkelt.
Jag ammade längre än jag trott att jag skulle göra. Nu kommer vi till en annan sak som jag kände att jag var tvungen att förklara- att jag ammade min 1,5 år gamla. Först fick jag motivera flaska och ersättning, sedan kändes det som att jag fick motivera en lång amning (även om ingen någonsin ifrågasatte något dera faktum). Så onödigt. Man ska ju inte behöva förklara sådant här. Tror inte barnets och mammans lycka och välmående står och faller på amningen.
Underbar inställning till amning! Säkert för att det är exakt min inställning. Och sanningen, hehe. Med andra ord, jag har svårt att förstå hetsen och dömandet här. Har barnet i övrigt en bra situation, så är det för mig bara skrattretande att påstå att barnets och mammans lycka skulle vara beroende av amningen. Dessa amningsförespråkare? Har de hört tals om våld, likgiltighet, missbruk som barn utsätts för? Isåfall kan de gärna vända sig till just sådana föräldrar och stöda dem. DÄR kan amningen eventuellt ha betydelse, då det är snålt med trygghet annars.
Vet så många mammor som fått sin första tid som just mammor förstörda av att de inte kunnat amma. Till vilken nytta? Och ja, de har fått stöd, och sjuksköterskor var tre av dem också.
Blev bekant med en ung mamma, som absolut inte ville amma, för att hon ville ha kvar sina snygga bröst. Visst är det ytligt, och nog suckade även jag. Men nu visade det sig att den här mamman besatt alla kvaliteér för att vara en supermorsa utom just det här. Orka sedan börja tala om egocentrisk, och döma. (Och ja, har läst forskningen om fördelar med att amma.)
Första barnet klarade inte av amning för att hen var så svag, så jag pumpade och jag hade mjölk för säkert tio barn så fick fort inflam i brösten och efter det slutade de producera i rask takt.
Med andra barnet så kanske det skulle funkat men hela livet var så upp och ner och inget stöd eller handledning eller något om hur skulle få det att funka med, igen, tio barns mjölk som dränkte barnet vid försök så blev det pumpen igen. Tills igen blev inflam och avstannade igen.
Blev aldrig ifrågasatt och kan inte minnas att jag försvarade det heller, ”det lyckades inte” var svaret -och det då trots att de på VCS till och med visade upp mig för studeranden med orden ”och här är en med perfekt teknik men barnet orkar inte suga tillräckligt” (med min tillåtelse att dra in studeranden) i och med första barnet…