Mitt i allt det ljuvliga med en ny människa påminns jag också om allt det jag hade glömt och gärna glömmer igen. Jag bjuder på en liten lista:

1. Hur vansinnigt ont det gör när en hungrig bebis tar sina första sugtag. Såriga och blodiga bröstvårtor är förskönande omskrivningar av de krigsfält som nyammande bröst är.
2. Hur tråkigt det är att inte alltid få äta maten när den är varm och nylagad. Även om jag nu tredje gången vet hur väldigt övergående den här fasen är så är det ju ändå väldigt gott med varm mat.
3. Hur jobbigt det är att inte ha en aning om hur natten kommer att bli. Hur många vakenpass? Hur långa vakenpass? Hur nöjda vakenpass? Redan vid buu-klubben kommer stressen smygande och det är svårt att njuta av kvällen när natten runt hörnet känns som världens mest osäkra kort.
4. Hur tungt det är om det blir många vakenpass, långa vakenpass och missnöjda vakenpass. En enda sådan natt är liksom alldeles för många.
5. Hur kort tålamod man stundvis har med högljudda, platstagande och bökiga storasyskon som inte är ens lite värre än vanligt. Snarare tvärtom. Förlåt, älskade Ingrid och Arvid, för de strider jag tagit i dag som jag bara borde ha släppt och för de strider jag tagit på ett alldeles för dåligt sätt. Det är bara det att jag själv är högst halva den människa jag vanligtvis är och dessutom en halv människa som på något konstigt sätt ska klara av att livnära en hel annan människa. En liten människa – ja. Men ändå en hel människa.
6. Hur starka och omtumlande hormonerna är så här tre-fyra dagar efter förlossningen. Jag grät första gången redan strax efter sju på morgonen. I dag är jag en känslig själ i en känslig kropp. Och den här känslan har jag inte glömt. Tack och lov. För i så fall hade jag säkert varit orolig nu.

Men. Jag hade också glömt hur mycket man kan älska det oskrivna blad som en nyfödd är. Jag hade glömt hur allt det jobbiga och tunga ändå bara bleknar i jämförelse med hennes ljuvlighet, till och med den här arma hormonstinna dagen.

Och jag hade glömt hur vackert det är att få vara beroende av en annan människa när den andra sedan också levererar. När Fredrik efter läggdags (som han i princip fixat helt själv) plockar upp varenda legobit i vardagsrummet, tänder sjutton ljus (ja, jag har räknat) och säger Vad vacker du är till sin småsnyftande rätt oförmögna fru på soffan – då får jag ännu en slitstark bild av vad kärlek är. Han har gett mig så många sådana. Varje dag är han den allra största gåva jag fått. Utan honom skulle jag aldrig ha vågat de tre gåvor vi nu har. Tack, Gud, för att du gav mig honom.

Och jag hade glömt hur gott det gör att få ha så goda vänner att man vågar bjuda in dem till och med den här högriskdagen. Och de vågar komma och de har till och med med sig middag och för en stund där kring matbordet minns man nästan vem man egentligen är bakom alla de där känslorna som härjar i en.

En sådan dag.

Nu ska jag fira att den snart är slut. Jag ska gå och be mitt (kanske) känsligaste barn om förlåtelse och förklara vad hormoner kan göra med en nybliven mamma. Det barn som vi kallar bekymmerlöshetens pärla sover antagligen redan, rätt oärrad av sin mors framfart i dag. Och snart lär mitt tredje barn vakna till dagens sista vakenpass. Jag ska hålla henne hårt och tacka henne för den här dagen. Och verkligen mena det. Hon är så värd varje tår jag fällt i dag, varje känsla av uppgivenhet som sköljt genom mig .

Till och med den här dagen med henne är bättre än en god dag utan henne.