Sällan är jag stolt över att vara en del av kyrkan. Jag vet inte om det är rätt eller fel att det är så. Jag vet inte om det säger mer om kyrkan eller mig själv. Jag vet bara att det är så; sällan är jag stolt. Ganska ofta skäms jag.
Men nu just är jag faktiskt lite stolt. Jag älskar att kyrkan i Helsingfors – min kyrka – öppnar sina dörrar för dem som behöver öppna dörrar allra mest. Det är just sådant här kyrkan ska göra. Yes!
Jag må vara naiv, men jag trodde faktiskt att det var svårt att hitta något negativt med att låta hemlösa sova på kyrkans golv. Tills jag kom över ett på inget sätt upplyftande kommentarsfält där de flesta överbevisar mig genom att hitta en massa fel.
Det är fel av kyrkans anställda att låna ut skattebetalarnas lokaler som de ju faktiskt inte har någon rätt till. Det är fel att kyrkan öppnar dörrar för hemlösa ulänningar eftersom man inte tidigare öppnat dörrar för hemlösa finländare. Det är fel att kyrkan har råd att hjälpa papperslösa när en församling i Konala inte längre bjuder pensionärerna på julgröt. Det är fel att kyrkan flirtar med grön- och vänsterpolitik.
Det är fel fel fel.
Och jag håller med om att det är mycket som är fel. Det är fel att vi har en så grym värld att många inte kan bo i de hemländer som de helst skulle bo i. Det är fel att vi har ett så hårt samhälle att många finländare saknar tak över huvudet.
Och det är brutalt fel att vi är så själviska och lata och sena att hjälpa. Och att vår första reaktion när någon faktiskt gör något är att försöka argumentera omkull deras välvilja. Hävda att de borde ha gjort något annat istället. Hävda att det finns egoistiska motiv bakom. Hävda att det finns andra som förtjänar hjälpen mycket mer.
Om vi skulle hävda mindre och göra mera skulle mycket i samhället och världen bli bättre. Om vi skulle fokusera mera på vad vi själva kan göra och mindre på vad andra borde göra skulle ärmar kavlas upp varje dag.
Bara så ni vet; min stolthet fick sig inte ens en törn i krocken med kommentarsfältet. Det finns mycket jag inte vet om hur Gud har tänkt att vi människor ska leva, det medger jag. Men när det kommer till de fattiga, utslagna och hemlösa finns det faktiskt inget tvivel. Alls. Uppdraget är givet. Uppdraget är vårt.
Nästan för lycklig 
Applåder!
Tack!
Bra rutet. Har också hört samma tongångar. ”De borde satsa på den där gruppen i stället o inte på DE DÄÄR. ”
Det räcker nog åt alla att hjälpa just de mänskorna som man brinner för om det då är hemlösa, äldre fattiga, arbetslösa osv.
De som gnäller att folk hjälper fel sorts mänskor, har jag märkt att de hjälper sällan någon själva. Vi måste börja våga säga det. ” men så bra att någon tänker på DEM, du får hjälpa dom så hjälper jag dom här, kyrkan hjälper dom där o då får DU hjälpa dom HÄÄR.”
Jag håller med. Det finns en värld som brinner och gråter, det finns människor att hjälpa för alla som vill. Och vi måste låta människor hjälpa där deras hjärtan finns i stället för att påpeka var de istället borde hjälpa. Nöden lär nog räcka till och bli över. Tyvärr.
Vi som läst de felaktiga asylbeslut som ligger till grund för varför så många blir papperslösa nu är helt bedrövade. Migri nekar systematiskt torterade, dödshotade, traumatiserade människor asyl och de människorna kan helt enkelt inte återvända hem. I Finland får 14 % (!!) av irakierna asyl, i resten av Europa är medeltalet ca 60 %. Det här är varför det är så viktigt att alla höjer sina röster mot den inhumana asylpolitiken nu! Vi arbetar på att få fram alla de horribla asylbesluten till allmänheten, men vi har inte råd att vänta tills var och en har läst, förstått, orkat ta till sig. Min vän är iallafall också dödshotad i Irak, hans pappa och bror har dödats, och får han avslag på överklagan av det hemskt cyniska asylbeslut han fick tidigare i höst (”Din rädsla är inte objektivt befogad”) har han inget annat val än att bli papperslös, hamnar utanför systemet och kan aldrig ta sig in igen. Han är bara ett exempel, jag kunde berätta om tiotals ”enskilda fall” som Sipilä kallar dem. Jag kallat dem för människor och jag känner dem. Det måste bli en folkstorm nu. Människor som inte hittills velat eller vågat protestera behöver göra det. Annars är vi medskapande i ett enormt människorättsligt övergrepp som vi får skämmas för i historieskrivningen. Vi kan inte säga att vi inte visste. Kan du Amanda med dina kontakter försöka få kyrkan att ännu mera aktivt ta ställning? I söndags ordnade vi konsert för de papperslösa i Sydösterbotten och fick in 3625 € i ett fint samarbete med kyrkan, men det räcker inte med att upprätthålla husrum nu. Vi måste vara ännu modigare och mera obevkliga när det gäller att försvara de svagastes rätt att leva. Jussi Halla-aho har skrivit det invandringpolitiska program som styr nu och dikterar liv (och i flera fall i höst: död) för de asylsökande. Han måste få motröster. En fascist kan inte få härja fritt i Finland 2016.
H. Lina Teir, en av de frivilliga bakom kampanjen We see you. Vi finns på http://www.facebook.com/weseeyoucampaign
Lina, har du något förslag hur man kunde hjälpa? Jag känner mig själv alldeles handfallen inför det här, skriva under listor känns inte tillräckligt. Fastän det också är viktigt.
Jag känner exakt som du, Annika. Handfallen och hjälplös och nästan handlingsförlamad i mötet med allt det stora och svåra.
Tack, Lina, för din kommentar. Ditt engagemang är inspirerande och så väldigt viktigt. Vad tänker du att kyrkan kunde göra helt konkret i nuläget? Jag måste erkänna att jag känner mig väldigt liten och ovetande, men jag vill gärna göra något. Det jag kan med den röst som är min. Och i detta höggravida tillstånd. =)
Jag tänker att det är viktigt att kyrkan går ut ännu starkare och trycker på politikerna om att Migris processer måste redas ut, att kyrkan inte bara tar emot de felbehandlade (vilket i sig är stort, men situationen kräver mera) utan vågar vara mera radikal och ställa krav i sin tur. Att lobba för det här inom kyrkan är oerhört viktigt. Det är helt surrealistiskt för mig att se människor som jag vet har asylrätt,och som kunde bli en värdefull del av samhället om de tilläts, nu ligga där på kyrkgolvet och sova, utstötta. Där ligger arbetskraften vi behöver samlad och utstött, för att de är muslimer och representerar ”utomeuropeiska värderingar” (Sauli Niinistö). Det är väldigt sårande att höra det om människor som är så snälla, respektfulla och tålmodiga. Så fina människor helt enkelt. Det är svårt att veta vad man kan göra nu, men här är några saker:
– Skriva insändare och blogginlägg som privatperson eller (hellre) för organisation eller grupp man företräder. Det har varit oroväckande tyst om det här.
– Tydligt gå ut med sin egen åsikt i sociala medier t.ex.
– Samla in negativa asylbeslut och föra dem vidare till gruppen Oikeus Elää som bl.a. vill driva mål mot Finland om massavvisning av irakier.
– Skriva brev/mail till Risikko, Sipilä, Sauli Niinistö och riksdagsledamöter. Dela breven och svaren offentligt om svaret är skandalöst, som det var för mig.
– Gå och lyssna när Migris asylbeslut läses högt, t.ex. Kl 12 på söndag i Rewell Center, Vasa. Själv ordna liknande evenemang på andra orter och på nätet. (Material från We see you) Sanningen måste fram. Det är livsviktigt.
– Köpa låten ”Niin moni muistaa”, den finska versionen av min låt ”Vi kommer minnas allt” när den kommer ut inom kort. Pengarna går till kampanjen We see you, förhoppningsvis så att vi kunde avlöna en koordinator. Hittills har vi haft 0-budget.
– Delta i demonstrationen ”Oikeus elää” nästa fredag 2.12 kl.14 i Helsingfors. De asylsökande behöver finländare vid sin sida.
– Ordna konserter, göra podd, måla, skriva om det som händer. Ett stort problem är att många inte förstår att det pågår ett människorättsligt övergrepp just nu.
– Gå med och arbeta inom We see you eller Oikeus elää. Man behöver inte veta allt ingående som händer för att göra det, men flera röster och händer behövs. Det är en liten grupp som jobbar och vi är väldigt trötta efter en höst av både kampanj och närståendevård för vänner som drabbats av ondskan. Man gör efter sin förmåga och ork i så fall – alla har vi ju våra egna liv också.
Det är lätt att bli uppgiven. Jag blir det varje dag. Men eftersom jag vet vilket oerhört lidande det här är för människorna som flytt hit och hur lite jag kommer att klara att leva med mig själv om jag låter det hända försöker jag ändå göra det jag kan – utan att veta om det kommer att hjälpa.
Tack och förlåt för att jag tog så mycket utrymme i ditt kommemtarsfält, Amanda. Det är en hel del sociala ”regler” som fått vika undan för det här i höst. Man får helt enkelt strunta i jante när det på riktigt handlar om liv och död. Den som vill veta mera eller engagera sig kan kontakta We see you på facebook. Tack igen Amanda för att du är en viktig, okuvlig röst för medmänsklighet och andra omoderna värderingar i den här svåra tiden.