Spår av hans närvaro

Han somnar helst i vår säng, vår Arv. Sedan bär vi över honom till hans egna när vi själva går och lägger oss. Vi har hittat ett sätt som fungerar och alla småbarnsföräldrar vet att man håller fast vid sådana sätt.

Ibland kan vi se spår av hans närvaro i vårt sovrum. Han kan ha öppnat någon byrålåda. En bilderbok kan ligga i sängen. Ett mjukisdjur kan finnas på golvet.

Lite sött.

Häromkvällen fick vi se lite för många spår. Nu var det inte lägre lite sött. Inte heller mycket sött. Utan bara jobbigt. Jag borde ha tagit bilder, men jag hade inte sinnesnärvaro nog för det. Så nu försöker jag med hundra ord ge er det som några bilder inte kan ge:

  • en bokpärm hade fått sig en omgång med nagellack. Dagen därpå förklarade han att han naturligtvis inte ville förstöra boken, han ville bara göra den finare. Fåret som borde vara vitt är nu mörkrosa och det här nya färginslaget håller sig inte inom konturerna. Boken är absolut inte finare.
  • Ingrids tandställning hängde i lampskärmen ovanför sängen. Den var liksom noggrant fastsatt där, omsorgsfullt inpetad. Den borde ju naturligtvis ha varit i Ingrids mun och just det kan man ju inte anklaga Arvid för. Däremot kan man absolut anklaga honom för att gummibanden som möjliggör användning av tandställningen nu är spårlöst försvunna. Han förstod inte varför. “Jag lade ju dem här på golvet” förklarade han. Som om golvet någonsin har varit en bra förvaringsplats för små, lätt genomskinliga föremål.
  • en badhandduk hade blivit sönderklippt, fått ett rejält hack. Så där så att den nu faller fint över axlarna när man vill ha den som superhjältecape.
  • vårt täcke var tungt, märkte jag när jag kröp ner under det. Och jo, nog fanns det objudna gäster inne i påslakanet. En dator, en hög troligtvis helt slumpmässigt utvalda klädesplagg, en tömd penal, innehållet från den tömda penalen (jag gissar på tjugofem pennor varav många var tuschpennor utan kork samt ungefär ett dussin suddgummin) och några böcker. Eller rättare sagt 32 böcker. Jag hade sinnesnärvaro nog att räkna.

Jag vet inte vad jag ska säga. Det är ju för all del väldigt taktiskt att ställa till med bus när man borde sova och att bli påkommen först när man väl somnat. För inte var det ju så att vi väckte honom där vid halv elva, ställde honom till svars och lät honom tömma påslakanet själv. Den björn som sover ska inte väckas, det vet också alla småbarnsföräldrar. Så det var nog vi som fick röja undan efter hans framfart.

Måste älska kreativiteten och handlingskraften. Men den kunde ju så väldigt gärna få kanaliseras till något mer konstruktivt.

Han var uppriktigt förvånad och besviken när han inte fick somna i vårt rum kvällen därpå. Han förstod inte alls att det var en rimlig konsekvens av att ha gått bärsärk i andra människors sovrum. Och i den stunden insåg jag att vi nog ser på världen och livet och allt annat på väldigt olika sätt, min Arvid och jag.

Jag har mycket att lära honom.

Han har mycket att lära mig också.

Advertisements

2 thoughts on “Spår av hans närvaro

  1. Ha ha! Ljuvligt. Din beskriving är så bra. Tandställningen tar priset.Men min Malin är nog faktiskt väldigt besläktad med denna underbara Arvid. Hon har målat om dockhusets tak eftersom hon inte fick måla om innertaket i vårt sovrum. (Det är ju så innerligt tråkigt som vitt). Dockhuset har nu ett tak som glittrar. Vidare har hon häromdagen tillverkat pizza med köksgolvet som verkstad. Tortillabotten, målfärg, glitter och kakaopulver. I must say att det faktiskt var konstverk efter att hon placerat pizzorna på ett rostigt gammalt fat. Det var vackert. Lika vackert blev inte bakverket som hon tillredde av kakaopulver och florsocker. Det blev ett köksbord där man kunde studera allehanda spår av oupptäckta djur. Jag älskar denna kreativitet därför att den tar sig ur alla givna gränser. Det är ett bra sätt att öva sig konst och i livet. Det som är förfärligt är förstås förödelsen för en vuxen. Råddet. Men jag tycker det är priset. Om man bygger en slalombacke av alla husets kuddar ochtäcken och därefter hyr ut skidor(bilbanor+ riktiga skidor och stavar) samt firar backens invigningsfest ,ja du hurrar jag. Och om backen dessutom verkligen fungerar, även med pulka för en vuxen. Då är jag lättad. Jag tror på fullt allvar att “bärsärkagång” verkligen är barnets naturliga sätt att hitta oväntade lösningar, lösa problem på det självupptäckande sättet samt söka efter gränserna. Konsten och kreativitet flödar i barn och du kan trösta dig med att vårt sovrum liknar ert- Nästa hela tiden. Och jag älskar Arvids helt unika ljuvliga person. Han är min absoluta favorit. Så obändigt stark, varm,rolig och lätt att få kontakt med. Den enda gången jag träffat honom var den bästa. En mer öppen och kärleksfull, nyfiken och bubblande rolig människa har jag sällat träffat.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s