Missförstå mig rätt nu. Jag tycker naturligtvis att folk ska följa rekommendationer och överenskommelser. Vi gör ju inte det här för att det är roligt utan för att det är viktigt.

MEN. Jag måste erkänna att jag samtidigt tycker att det är lite fint att ungdomar vill okynnesträffas i gäng. Det bevisar så tydligt att den där kontakten som är möjlig utan att vi faktiskt ses ändå inte räcker till. Inte ens för dem som är mest digitala av oss alls. Att vi människor behöver och vill ha också något annat än det digitala och nätbaserade. Att det händer något när vi möts på riktigt som inte riktigt händer när vi möts på andra sätt.

Igår fick vi besök av bästa vänner. Vi har förstås talat på telefon och facetime tidigare under undantaget, men nu behövde vi liksom lite mer. Så vi satt och småfrös ute på gården under sovsäckar i brist på filtar. Vi drack te, vi åt glass. Vi pratade. Vi skrattade. Vi höll avstånd. Samtidigt som vi var nästan nära.

Jag längtar efter fler riktiga möten. Med dem och med andra. För vi behöver det. För jag behöver det.