Jag sjunger godnattsången Nu lilla humla för min minsta lilla humla. Det är nästan helt mörkt, men nattlampan ger så pass mycket ljus att jag ser henne tydligt. Jag ser att hon ligger helt stilla, hon som alltid är på gång. Jag ser hur hon tittar mig rakt i ögonen hela tiden. Intensivt.

Min mun sjunger Och deras mammor och deras pappor, men min själ sjunger jag älskar den här människan mer än allt, det finns på riktigt ingenting jag inte skulle göra för henne. Så är det ju alla dagar. Varje dag hon har levat har det varit sant, men ibland är det så mycket annat. Så många kojor i vardagsrummet, så många knäckebröd att förse med smör, så många legobitar på fel golv, så många som ropar och vill saker… att själen inte hörs så här klart varje kväll.

Jag kan tänka att det är synd. Fruktansvärt synd. Att legobitar på fel golv kan överrösta själen. Jag kan tänka att ett mer än rimligt livsmål är att själen ska höras bäst och mest.

Sant då. Sant nu.