Älska Hilde. Här på kvällskvisten, denna tisdag sent i april coronans år 2020, bjöd hon frimodigt på något oortodoxa kärleksförklaringar.

– Mamma du är så fin, började hon.

Rimligt. Ortodoxt, för allt i världen.

– Pappa är som en gurka, fortsatte hon.

Hilde älskar gurka, så jag tycker fortfarande vi rör oss på rimlighetens område.

– Mamma är som en apelsin, sa hon sedan.

Om jag vore lite mer nojig skulle jag börja oroa mig för min kroppshydda. Fredrik är ju onekligen rätt gurkformad, men är jag då en apelsin? Klotformad? Rullar fram? Att Hilde dessutom aldrig smakat apelsin och följdaktligen inte kan vara något större fan känns också lite trist i sammanhanget.

– Arvid är som en banan, konstaterade Hilde.

Här blev jag nästan nojig. Jag är en apelsin.

– Ingrid är som en vacker ipad, avslutade hon.

Och på något sätt – kanske rentav på alla sätt – är jag hellre en apelsin än en ipad. Till och med fast ipaden är vacker.

Hilde borde få ett stipendium för sin poetiska ådra.