Det är många år sedan nu. Sedan den där gången när Fredrik sa:

– Det skulle vara bra om du också städade någon gång så att Ingrid förstår att också kvinnor kan tycka att städning är en bra sak.

Och det är lika länge sedan jag svarade:

– Det lär hon nog förstå ändå.

Sällan är det lika tydligt att två olika slutsatser kan vara lika rätta och rimliga samtidigt.

På den här punkten har det kanske hänt något, men kanske ganska lite. Kunde vi konstatera ikväll när Hilde både förundrat och bestört sa:

– Pappa, idag har mamma lånat din dammsugare!

När v kommer in i Hildes rum vet vi sällan vad vi kommer att mötas av. Ett stök utan dess like är en del av priset vi betalar för att hon är fantastiskt bra på att sysselsätta sig själv, och det priset betalar vi ändå mer än gärna. Hur stökigt det än är så är det ju värt det. Speciellt nu i coronis. Mängden stök kan nästan direkt översättas till mängden ostörd arbetstid.

Men idag kände jag ändå att någon slags gräns passerades när jag kom in i Hildes rum och möttes av det faktum att hon hade klippt sönder två böcker. Till hennes försvar kan jag säga att det var böcker med rätt mjuka pärmar, hon kan ha trott att det var pysselböcker.

Men ändå. Inte okej.

Det gjorde jag också klart för Hilde. Som sänkte blicken.

– Det var inte Hilde. Jag tror det var någon av dockorna, sa hon. (Jag hade sinnesnärvaro nog för att imponeras lite av att hon kanske för första gången använde uttrycket ”någon av” och dessutom på helt rätt sätt.)

Men ändå. Inte okej. Varken att klippa sönder litteratur eller skylla på ”någon av” dockorna.

Det gjorde jag också klart för Hilde. Som plockade upp ett icke-sönderklippt litterärt verk och slog upp en sida till synes på måfå.

– Här står det: ”Det var inte Hilde som klippte böckerna”, läste hon med högtidlig stämma och gav mig en triumferande blick.

Älskade lilla busgryn. Den som lever med henne får vara med.

Idag satt vi igen i det där väntrummet där alla andra barn också har glasögon. Min älskade lilla tappra och jag.

Och jag skulle önska att hon slapp vara där. Så där som jag önskar att hon slapp alla väntrum. Samtidigt: om man återkommande ska vara i väntrum är det här ett ganska bra.

Jag skulle också önska att hon somnar före halv tolv ikväll. Det har hon visserligen inte gjort på fyra kvällar i rad nu, så just den önskningen är stor men hoppet ärligt talat rätt litet.

Mest av allt skulle jag önska att hon får må bra och vara glad. Känna att livet är rikt och meningsfullt. Och när jag bäddade ner henne ikväll – då för över två timmar sedan när kvällen var yngre och hoppet större- tittade hon upp på mig och sa:

– Mamma, det är så skönt att få ligga här i sängen och leva.

Så ja. Egentligen behöver jag väl inte önska mig så mycket mer.

Vi skriver 15 april i coronans år 2020 och så här såg det ut när jag tittade ut genom köksfönstret på morgonen.

Sedan kunde det liksom bara bli bättre. Och vet du vad? Det blev bättre. Snön förstod till och med att börja smälta till sist.

Idag trodde jag stundvis att vi faktiskt börjar hitta ett hyfsat hållbart sätt att hantera den här märkliga tillvaron på. Om någon hade sagt i början av mars att jag och ibland också Fredrik ska jobba hemifrån i flera veckor samtidigt som alla barn är hemma hade jag sagt att det är omöjligt. Och under veckorna som gått har jag många gånger tänkt att det ÄR omöjligt. Men idag trodde jag faktiskt att det är möjligt. Fråga mig igen imorgon. Kanske.

Hoppas du också får tro lite idag. Alternativet är så bottenlöst tungt.

För mig är det viktigt att komma ihåg att inte heller coronan drabbar oss rättvist, för faktum är att få saker är lika osympatiska som lyckligt lottade människor som hävdar att läget är rättvist. Vi som har dragit långa strån nu ska vara väldigt försiktiga med att påstå att rättvisa råder.

Samtidigt som jag flera gånger varje dag påminns om det långa strå jag själv sitter med just nu, så är jag irriterad flera gånger varje dag över att läget är som det är. Det var ju ingen av oss som ville det här och en massa saker suger med den tillvaro som råder. Men också nu går det alldeles utmärkt att hålla fler än en tanke och fler än en sanning i huvudet samtidigt. Mina tankar och sanningar:

1. Det här är jobbigt. Jag avskyr det här. Jag är dålig på det här. Det här är tråkigt.

2. Många, många andra har det mycket, mycket värre. Mitt jobbigt och tråkigt är trots allt bara jobbigt och tråkigt. Inte farligt.

Allt och alla sätts ju på prov nu, det är väl därför vi kan frestas tro att det är rättvist. Men de prov vi utsätts för är olika svåra. Jag fick ett ganska lätt prov, faktiskt. Och när jag tjuvkikar på andras prov så skäms jag lite för att jag trots det svarar så fruktansvärt dåligt och fel på vissa uppgifter.

Jag vill ändå tro att det här är sådana prov som vi faktiskt kan hjälpa varandra med. Du som har för svåra uppgifter framför dig, fundera på vem du kan be om hjälp. Och du som klarar ditt eget prov galant, kolla vem i din närhet som svettas just nu. Det här provet rättas inte enligt Gauss kurva, den enas bröd är inte den andras död. Alla kan bli godkända. Alla kan till och med bli mer än så. Om vi hjälper varandra.

Betydligt fler än en gång under de senaste veckorna har jag hört någon säga att coronan är en så skönt rättvis fiende. För att den drabbar alla. Nu spelar det liksom ingen roll vem vi är, vi sitter alla i samma båt.

Men jag köper inte det. Coronan är inte alls en rättvis fiende. Någon tillhör en riskgrupp, någon annan gör det inte. Var är rättvisan då? Någon har förlorat sitt jobb, sitt företag, sitt livsverk, en annan sitter säkert. Var är rättvisan då? Någon är tryggare hemma än någon annanstans, någon annan otryggare. Var är rättvisan då? Någon har ett hem byggt av skratt och gemenskap och värme, någon annan ett hem byggt av tystnad och ensamhet och kyla. Var är rättvisan då? Någon har en motiverad och självgående distanselev hemma vid köksbordet, någon annan en ovillig och osjälvständig. Var är rättvisan då?

Så nej. Vi slåss inte mot samma sak. Vi slåss liksom bara mot samma orsak. Och det är faktiskt två helt olika saker.

Däremot slåss vi för samma sak. För att så många som möjligt ska överleva. För att skadorna ska bli så små som möjligt. För att såren ska läka så snabbt som möjligt. Och det finns en styrka, till och med en gemenskap. i det. Men vi betalar sjukt olika mycket för den kampen. Inte sällan betalar de som hade minst från början mest. Och det finns ingen rättvisa i det. Alls.

Den här dagen är världens bästa dag. Den här dagen är hopp och ljus och seger. Döden har inte sista ordet. Mörkret är inte starkast. Störst av allt är kärleken.

Jag tror vi behöver den påminnelsen varje år och jag tror att vi behöver den ännu mer än vanligt just i år. I år har vi blivit så smärtsamt medvetna om hur små vi människor i slutändan är. Så där till vanlig vardags är det kanske lätt att tro att vi har kontroll men i år köper vi inte den illusionen. Så här till ovanlig vardags vet alla att allt kan hända när som helst och att världen som vi känner den kan vändas upp och ner på bara någon vecka.

Jag älskar att få tro att en god och kärleksfull Gud bär oss alla genom allt. Också nu. Att han älskade världen så att han gav den sin enda son. Att få tro det idag är det stort. Att få tro det alla andra dagar också är större.

Glad påsk!

Imorgon är det äntligen påsk. Det var en gång tid när jag hoppades att skolorna skulle öppna igen efter påsk, att samhället skulle vakna till liv igen med Jesus själv, att uppståndelsen i år skulle skrivas med ett stort U och liksom kännas i hela vårt land. Nu blir det ju inte så. Nu blir det snarare så att den fasta som blev vår vare sig vi ville den eller inte får en lång fortsättning. Minst en månad till fortsätter vi så här. Med mindre. Med färre. Med annorlunda.

Lika lite som självvald fasta är bara dåligt är påtvingad fasta det. Ingen av oss ville corona, men också mitt i det här eländet finns det sådant som är bra. Till och med sådant som är bättre.

Det här är bättre i mitt liv nu:

1. I januari-februari i år hade vi en intensiv period på fyra veckor när vi behövde barnvakt nio gånger kvällstid eftersom våra jobb krockade så ofta. Nu har vi inte behövt barnvakt på över en månad. Det är en bra sak.

2. Överlag finns det ett lugn över vardagskvällarna som jag älskar. Vi har mer tid tillsammans. Dagtid när alla ska jobba och göra uppgifter är det inte bara roligt, men kvällstid. Inga hobbyer. Inga jobbgrejer. Det blir liksom inga kluriga vardagspussel efter fem på eftermiddagen, senast i det skedet är bitarna i vårt pussel väldigt få.

3.

Jag kom faktiskt inte på något tredje som är bättre nu. Inte sådär på allvar. Men de två som finns är stora.

Vad är bättre i ditt liv nu?

Jag kan inte påstå att jag har suttit vid korsets fot hela den här långfredagen. Det blir ju sällan så i den livssituation som är min. Fredrik var i kyrkan hela förmiddagen och ensam med tre barn blir det rätt lite fokus på Kristi lidande och rätt mycket fokus på att minimera sitt eget. Det gick bra.

Men på kvällen tog jag en promenad. Ensam. Bara jag och Jesus, liksom. Jag lyssnade på långfredagsgudstjänst från gamla grannförsamlingen i Helsingfors och när jag kom hem igen satt jag på gården och lyssnade på För att du inte med Mrs Bighill singers. Det gör jag varje långfredag. Varje. Ingen sång får mig att förstå lika bra. Ingen sjunger den lika bra som de. Youtuba och lyssna själv.

Läs mer »

Jag är alltid i kyrkan på skärtorsdagskväll. För mig är den här dagen den starkaste gemenskapsdagen. Tänk att Jesus tvättade lärjungarnas fötter. Tänk att han delade sin sista måltid också med den lärjunge som han visste att skulle förneka honom och med den som han visste att skulle förråda honom. Platserna runt bordet med Jesus är verkligen inte platser vikta för de perfekta och tillrättalagda. Också jag ryms med. Också du ryms med.

Ikväll fick jag inte fira nattvard med min nya hemförsamling och det kan jag verkligen sörja. Att jag inte fick ta del av den gemenskapen. Samtidigt är jag glad över att jag just den här skärtorsdagskvällen har fått ta del av andra gemenskaper. Jag har fått vara lite i min nya hemkyrka, lite i min gamla. Jag har fått vara lite i min systers och lite i min norska väns. Och det har varit lite fint att så konkret få se det vi alltid egentligen vetat; att kristna över hela världen samlas just den här kvällen för att minnas den sista måltiden som också är den första nattvarden.

För oss som har minst halva hemmet i kyrkan blir det här en annorlunda påsk, men den behöver inte vara bara dålig. Också för den som inte ser kyrkan som ett vardagsrum kan det här bli en annorlunda påsk. Tröskeln in i kyrkorummet har kanske aldrig varit lägre än nu. Ta ett kliv över och se vad som händer.

Jag antar att du inte får den påsk du hade sett framför dig, det tror jag ingen av oss får. Men vi får en påsk och vi får helt enkelt leta efter det goda med den påsk som blir samtidigt som vi får sörja och sakna den som inte blev. Må du få hitta det glada och goda i den påsk som blir din.