Jag är alltid i kyrkan på skärtorsdagskväll. För mig är den här dagen den starkaste gemenskapsdagen. Tänk att Jesus tvättade lärjungarnas fötter. Tänk att han delade sin sista måltid också med den lärjunge som han visste att skulle förneka honom och med den som han visste att skulle förråda honom. Platserna runt bordet med Jesus är verkligen inte platser vikta för de perfekta och tillrättalagda. Också jag ryms med. Också du ryms med.

Ikväll fick jag inte fira nattvard med min nya hemförsamling och det kan jag verkligen sörja. Att jag inte fick ta del av den gemenskapen. Samtidigt är jag glad över att jag just den här skärtorsdagskvällen har fått ta del av andra gemenskaper. Jag har fått vara lite i min nya hemkyrka, lite i min gamla. Jag har fått vara lite i min systers och lite i min norska väns. Och det har varit lite fint att så konkret få se det vi alltid egentligen vetat; att kristna över hela världen samlas just den här kvällen för att minnas den sista måltiden som också är den första nattvarden.

För oss som har minst halva hemmet i kyrkan blir det här en annorlunda påsk, men den behöver inte vara bara dålig. Också för den som inte ser kyrkan som ett vardagsrum kan det här bli en annorlunda påsk. Tröskeln in i kyrkorummet har kanske aldrig varit lägre än nu. Ta ett kliv över och se vad som händer.

Jag antar att du inte får den påsk du hade sett framför dig, det tror jag ingen av oss får. Men vi får en påsk och vi får helt enkelt leta efter det goda med den påsk som blir samtidigt som vi får sörja och sakna den som inte blev. Må du få hitta det glada och goda i den påsk som blir din.