Jag kan inte påstå att jag har suttit vid korsets fot hela den här långfredagen. Det blir ju sällan så i den livssituation som är min. Fredrik var i kyrkan hela förmiddagen och ensam med tre barn blir det rätt lite fokus på Kristi lidande och rätt mycket fokus på att minimera sitt eget. Det gick bra.

Men på kvällen tog jag en promenad. Ensam. Bara jag och Jesus, liksom. Jag lyssnade på långfredagsgudstjänst från gamla grannförsamlingen i Helsingfors och när jag kom hem igen satt jag på gården och lyssnade på För att du inte med Mrs Bighill singers. Det gör jag varje långfredag. Varje. Ingen sång får mig att förstå lika bra. Ingen sjunger den lika bra som de. Youtuba och lyssna själv.

För mig är det helt avgörande att den Gud jag hoppas på vet vad smärta och lidande är. Hur skulle han annars kunna bära min och mitt?